Schau mich nicht so an

Den här filmen såg jag i fredags och den liknar inte något jag sett tidigare. Regissören och manusförfattaren Uisenma Borchu spelar även huvudrollen, den mystiska Hedi. I samma trapp som Hedi bor ensamstående mamman Iva bor med sitt barn Sofia. De får kontakt när Hedi börjar prata med Sofia ute på gården och erbjuder henne en cigarett.  Här börjar en kittlande känsla av ”vafan är det som pågår” som sitter i filmen igenom. Utifrån samtalet mellan Hedi och Sofia utvecklas en relation mellan mamman, barnet och grannen. De tre blir närmast som en familj. Men hela tiden vilar något under ytan, man undrar vem Hedi egentligen är ute efter, Iva, hennes barn eller något helt annat?

Hedi är en otroligt fascinerande karaktär, manipulativ, frispråkig och med en stark sexualitet. Hon är naken i stora delar av filmen, men aldrig ett objekt, undantaget vissa scener där jag upplever att hon leker med den östasiatiska stereotypen om den undergivna kvinnan. Häri ligger en stor del av filmens styrka tycker jag, att den lyckas skildra nakna kvinnor och lesbiskt sex utan den manliga blick. Kanske är det faktumet att Borchu regisserar sig själv som gör att hon helt lyckas undvika sådana klyschiga, sexistiska gestaltningar? Det finns en fantastisk scen när Hedi dragit hem en kille från krogen, de börjar ligga, hon skrattar till. Han frågar vad det är och hon säger ”du har inte knullat så mycket va?”.

När filmen var slut kände jag mig alldeles matt. Vad var dröm och vad var verklighet? Vem är Hedi på riktigt? Direkt efteråt kändes det frustrerande med alla frågor, men när jag åkt hem och käkat tacos och landat lite tycker jag att det var fantastiskt hur uppfylld jag kände mig med frågor och tankar.  En utmanande film att låta sig svepas iväg av.