måndag 8 februari 2016

La Belle Saison


Här kastas vi tillbaka till våren i Paris 1971 och man önskar att man var med på riktigt.  Kvinnokampen står enad och kämpar för aborträtt och preventivmedel. Dock till priset av att andras kamp får stå tillbaka.  Som en kvinna i aktivistgruppen uttrycker det ”I fight for your right to the pill, but my chick won’t fuck me up”. Fast hon sa det på franska då, mycket elegantare, men jag kan inte franska tyvärr. Men detta bitska uttalande passerar, i nästa sekund fortsätter dom trycka flyers, skrattar och stämmer upp i sång. Man pratar ju en del om att vi glorifierar gårdagens kamp, kanske för att deras segrar är enklare att identifiera. Tänk hur lätt det var för suffragetterna att fira när dom vann den kvinnliga rösträtten. Dagens segrar är mer subtila och handlar väl kanske mer om alla gruppers rätt att synas och accepteras. Det är svårt att se förändringar när vi kämpar för att normer och mentaliteter ska förändras, det blir mer abstrakt.

Ja det var en liten utsvävning! Tillbaka till vår huvudperson Delphine, en kvinna som jobbat på sina föräldrars bondgård men nu flyttat till Paris, sveps med i aktivistgruppen. Till en början är det kanske en av medlemmarna Carole som lockar mer än kampen.  Men Delphine kommer igång och kastar kött på abortmotståndare samt befriar en bög från ett sinnessjukhus. Fy fan det var liksom olagligt i Frankrike? 19-fucking-71?!  Delphine lyckas ta sig förbi både Caroles pojkvän och hennes föreställningar om att hon är straight och dom blir ett par.

Strax efter förändras allt. Delphines pappa får en stroke och hon måste ställa upp för sin mamma och åka hem och jobba på gården. Efter lite velande kommer Carole slutligen efter. Men livet på landet är annorlunda. Skilda sovrum och smygande. Från att Delpinhe varit den drivande som inlett förhållandet blir det Carole som tar kommandot och vill att dom ska berätta att dom är ett par. Men hur skulle Delphines mamma ta det?


Jag blev både glad och rörd av den här filmen.  Den är regisserad av en kvinna, Catherine Corsini, som enligt mitt tycke inte internaliserat den manliga blicken.  Sexscenerna kändes genuina och intima, mycket närbilder. Samtidigt fick huvudpersonerna vara roliga och löjliga även när dom var nakna. Finns en väldigt härlig scen när dom springer näck genom en kohage till exempel.  En fin film och ett härligt tidsdokument. Och nu längtar jag som fan till sommaren!

1 kommentar:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera