Call me Marianna

I den här polska dokumentären regisserad av Karolina Bielawska får vi möta transkvinnan Marianna, mitt under en rättsprocess där hon stämmer sina föräldrar. I Polen är det nämligen så att ska en korrigera sitt kön så måste en, oavsett ålder, Marianna är 47 år, stämma sina föräldrar. Vi får vara med när Marianna förbereder sig inför sin operation, ringer sin mamma som envisas med att fortfarande kalla henne Wojtek och när hon försöker få kontakt med sina barn och sin ex-fru som alla vänt henne ryggen. Vi får även möta hennes nye vän som räddade Marianna när hon bodde i sin bil efter att ha kommit ut som kvinna, samt hennes nye gullige dejt.  Detta varvat med privata familjebilder från hennes tidigare liv som familjefar och fiktionella scener från en manusgenomläsning. I manuset, som läses upp av två skådespelare under Mariannas regi, skildras hennes uppbrott från ex-frun.

Efter filmen berättar Karolina Bielawska att hon valde att skriva manus till en låtsas-pjäs som Marianna regisserar för att hon ville att filmen skulle kännas som en spelfilm. Istället för att Marianna får sitta och berätta om sin exfru framför kameran på traditionellt dokumentärvis skrev Bielawska alltså de här scenerna med manusgenomläsningen baserat på intervjuer med Marianna. Bielawska lyckas väldigt väl med att skapa en fiktionell känsla. Jag hade inte läst så mycket om filmen innan jag såg den och trodde faktiskt ända till slutet att det på riktigt var en spelfilm med en väldigt dokumentär känsla. 

Inspirationen till att göra den här filmen fick Karolina Bielawska när hon läste en intervju med en transexuell politiker som sitter i Polens parlament. Någonstans i den vevan lärde hon känna Marianna och började göra den här dokumentären om henne. Filmprocessen har tagit fyra år och komplicerats av yttre faktorer, men vad det innebar får ni se i filmen tycker jag.  Vidare berättar Bielawska att trots att Polen är ett så konservativt land vann filmen både publikens pris och Grand prix priset när den hade premiär på filmfestivalen i Krakow förra året.

Marianna visste redan i tjugoårsåldern att hon var en kvinna, men hade hon varit öppen med det då på 80-talet skulle hon låsas in på mentalsjukhus och få elchocker som ”behandling”. Hon ville gärna ha familj och ett ”normalt liv” så valde att dölja sitt riktiga jag för alla och sig själv i mer än tjugo år. Lyckan i Mariannas ögon när hon efter operationen frågar sin vän ”säg ärligt, ser jag ut som ett weirdo eller som en normal, lite lång, kvinna” och vännen svarar ”du ser ut som en normal kvinna” är  underbar att se, men också hemsk för tänk så många år av sitt liv hon förlorat för att vi lever i en transfobisk skitvärld. Se den här filmen, den går rakt in i hjärtat.