En film som skulle handla om intresexualitet visade sig handla om sexualisering

Jag har spenderat en hel del tid med att titta igenom GIFFs programblad och kolla ut filmer jag vill se under festivalen. När jag läste om Arianna blev jag väldigt taggad på att se den. En ung person vars sexuella uppvaknande är konfliktfyllt och komplicerat och som inte känner sig hemma i sin egen kropp. Dessutom är filmen italiensk, och jag tyckte det kändes spännande med just en italiensk berättelse om intersexualitet.  Jag väljer att använda hon som pronomen när jag skriver om filmens huvudkaraktär, för det är så jag uppfattar att hon identifierar sig under filmens gång.

Jag kände mig lite oroad när jag tagit plats i salongen och filmens regissör, producent och manusförfattare alla tre visade sig vara män. Men men nu börjar filmen. Med en bild på Ariannas nakna överkropp. Resten av filmen är en odyssé i unga kvinnokroppar med små pigga bröst. Jag diskuterade filmen med en kompis efteråt och vi var överens om att det absolut är relevant att visa Ariannas kropp, eftersom hon har konfliktfyllda känslor inför den.  Hon tycker att hennes bröst är för små, och dessutom gör dom ont. Hon kan inte få orgasm när hon onanerar. Hon har ännu inte fått sin första mens trots att hon är 19 år gammal.  Men sättet kroppen visas på är inte objektivt, utan sexualiserande och objektifierande.  

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som gör bilderna i den här filmen sexualiserande. Kanske är det något med vinklarna, eller inzoomningarna på väl utvalda ställen på Ariannas och hennes sexiga, tjejiga kusin Celestes kroppar. Ofta känns det som om kameran smeker deras unga uppenbarelser snarare än avbildar som. Den manliga blicken helt enkelt. 

Efter filmen var slut skulle regissören Carlo Lavagna komma upp på scen för en frågestund. Tyvärr var jag tvungen att hasta vidare till nästa film annars hade jag gärna frågat honom varför han ville göra den här filmen. Jag kan ju dra till med en gissning att svaret hade blivit för att han gillar unga bröst.

Det är verkligen synd att jag inte kan rekommendera den här filmen för det är ett superviktigt ämne ämnet tas sällan upp. För er som är intresserade kan jag göra en liten medicinsk utvikning om intersexualitet. Den form som det visar sig att Arianna har, och som hennes föräldrar dolt för henne, heter 5-alpha reduktas brist. 5-alpha reduktas är ett enzym som omvandlar testosteron till det ännu mer potenta hormonet dihydrotestosteron (DHT). DHT är absolut nödvändigt för att fostret ska utveckla en penis. Barnet har alltså kromosomuppsättningen XY men utvecklas inte till en biologisk pojke utan blir intersexuell.  Bebisarna utseende brukar luta åt de mer ”feminina” hållet och de blir därför oftast uppfostrade som flickor och får sitt kön opererat för att efterlikna en vagina. Dock saknas livmoder och äggstockar och vaginan är bara en tredjedel så djup som i normalfallet.

Vill ni veta mer om intersexuella barn rekomenderar jag det här avsnittet av Kropp & Själ i P1. I Sverige måste barnet tillskrivas ett av de två juridiska kön som finns här och opereras.  I Tyskland är det numer tillåtet med ett tredje kön och man kan skjuta på beslutet om kön tills barnet själv kan vara med att fatta beslut.  En fråga som Arianna faktiskt tar upp på ett bra sätt är det beslut föräldrarna tagit att operera sitt barn att efterlikna en flicka. Ibland kan det vara nödvändigt att operera för att undvika smärta eller möjliggöra för barnet att kissa. Men om det inte är helt nödvändigt, för vems skull gör man det, barnet, föräldrarnas eller resten av samhällets bekvämlighet?