Moms on fire

I denna fantastiska dock-animerade kortfilm regisserad av Joanna Rytel får vi möta två höggravida mammor. De sista skälvande dagarna innan beräknat förlossningsdatum hänger dom och klagar på sina tråkiga pojkvänner och hur tjatigt det är att leka i sandlådan, onanerar fast det är lite svårt att nå och drömmer sig bort till en strand på Jamaica.  Den här filmen är fruktansvärt rolig, jag skrattade högt minst en gång i minuten.  Jag blev inte förvånad en sekund (men väldigt glad) över att den tog hem publikens pris i kortfilmstävlingen Startsladden. 

För mig känns det som ett otroligt smart grepp att filmen är animerad och inte gestaltad med skådespelare. Mammor som inte är hundra procent taggade på moderskapet, förlossning, amning och familjeliv ses ju inte på med blida ögon precis. När det är dockor som får gestalta dessa känslor tror jag att publiken kan omfamna de mer negativa känslor en kan ha inför att bli mamma utan förutfattade meningar. Hur ofta får en inte se pappor på film som blir avskräckta av det ansvar ett barn innebär, och rädda för att känna sig instängda? De tillåts uttrycka sådana känslor utan att ses som sämre föräldrar. Det borde vara en självklarhet att mammor ska få göra samma sak utan att bli dömda. Får en våga sig på en kvalificerad gissning har det väl att göra med att mamman (i en heterosexuell parrelation) ses som den primära och viktigaste föräldern för barnet. En otillräckligt engagerad mamma kan alltså bli farlig för barnet, medan en sådan pappa spelar betydligt mindre roll. Även denna bild utmanas i Moms on fire.

Joanna Rytel har tidigare regisserat ett performance som heter Motherhood on fire som jag tänker att den här filmen kanske spinner vidare på. Såhär skriver hon om det på sin hemsida:

A performance about the conscienceless pregnant woman. The performance is a sort of landscape of the pregnancy where I will ascribe the pregnant body a freedom and sexuality. Pregnant women are everywhere, in the city and on the countryside in all ranks of society and within all professions. The performance is interactive and will take place without announcement.
I am provoked by the small margin you are given with motherhood and by a certain prevailing role that is ascribed as a mother to be. As a pregnant you are always examined in the public space. It becomes a part of your life. You are expected to be calm, content, normal, motherly, considerate, faithful, healthy, proper, asexual etc.
I stage several actors of which one or a few are pregnant. With subtle codes and ways to behave they will turn the way people view upon pregnant women upside down.

The performance is in several acts and by each and one of them it will expand and by the end it will become an invasion with many pregnant women in the same public space. They will challenge expectations and change your opinion about pregnant women.

 Filmen visas som en del av kortfilmspaketet Startsladden. Tyvärr ser det ut som biljetterna är slutsålda när den visas på GIFF på lördag och söndag. Så jag hoppas för er skull att det snart blir möjligt att se Moms on fire någon annanstans för detta vill ni inte missa!