Barash

Den sista helgen på GIFF blev det alltså triss i lesbiska filmer för mig. Den israeliska filmen Barash var sist ut.  En film som var väldigt härlig att se, eftersom den inte problematiserar att vara lesbisk så mycket, utan mer handlar om att vara tonårstjej och hur härligt det är att vara kär.  Är ni känsliga för spoilers kanske ni ska sluta läsa inlägget nu, men kort sagt så kan jag rekommendera Barash starkt!

Huvudpersonen Naama möter nya tjejen Danas blick i de nedklottrade speglarna på skolans toalett. Dana får hänga med Naama och hennes två vänner när de sitter i sin bil och super och knarkar (ja dom knarkar loss i den här filmen) Naama utmanar Dana genom att ragga upp en kille från bilen brevid men det är uppenbart att hon menar något annat mellan raderna.

Som sagt, mycket knark i den här filmen, Naama och Danas första kyss är däremot på lekplatsen innan skolan och första gången dom ligger är det i Danas rum en eftermiddag när dom skolkar. Detta känns som ett medvetet val från regissören och manusförfattaren Michal Vinik sida, att hångla med sin tjejkompis är inte bara en galen grej på fyllan, utan på fullaste allvar och kan likväl ske när man är nykter. Första gången paret har sex känns väldigt realistiskt skildrad, Naama är så nervös att hon börjar skratta och allt är lite tafatt men sen går det väl rätt bra ändå.

När Naama går hem efteråt lyser hon, och jag tror alla vi som haft upplevelsen av att äntligen få vara med en tjej kan känna igen oss. Man är uppfylld av en fantastisk wow-känsla ”Shit det är alltså såhär det ska vara”. Blandat med en slags känsla av ”exklusivitet”, som om man är som en del av en hemlig klubb.  Nästa dag på skolgården vill paret inviga fler i klubben ”So many girls here need us to show them the light. It is our duty, and an important one!” som Dana säger.  Den här känslan av ”lesbisk överlägsenhet” att man fattar hur göttigt det är att vara med tjejer och vill att andra ska inse det också, är något jag saknat att se på film fram tills nu.

En väldigt stärkande film för alla flator och tonåringar som identifierar sig som tjejer, med ytterligare dimensioner där konflikten mellan Israel och Palestina är ständigt närvarande.  Se den!

La Belle Saison

Här kastas vi tillbaka till våren i Paris 1971 och man önskar att man var med på riktigt.  Kvinnokampen står enad och kämpar för aborträtt och preventivmedel. Dock till priset av att andras kamp får stå tillbaka.  Som en kvinna i aktivistgruppen uttrycker det ”I fight for your right to the pill, but my chick won’t fuck me up”. Fast hon sa det på franska då, mycket elegantare, men jag kan inte franska tyvärr. Men detta bitska uttalande passerar, i nästa sekund fortsätter dom trycka flyers, skrattar och stämmer upp i sång. Man pratar ju en del om att vi glorifierar gårdagens kamp, kanske för att deras segrar är enklare att identifiera. Tänk hur lätt det var för suffragetterna att fira när dom vann den kvinnliga rösträtten. Dagens segrar är mer subtila och handlar väl kanske mer om alla gruppers rätt att synas och accepteras. Det är svårt att se förändringar när vi kämpar för att normer och mentaliteter ska förändras, det blir mer abstrakt.

Ja det var en liten utsvävning! Tillbaka till vår huvudperson Delphine, en kvinna som jobbat på sina föräldrars bondgård men nu flyttat till Paris, sveps med i aktivistgruppen. Till en början är det kanske en av medlemmarna Carole som lockar mer än kampen.  Men Delphine kommer igång och kastar kött på abortmotståndare samt befriar en bög från ett sinnessjukhus. Fy fan det var liksom olagligt i Frankrike? 19-fucking-71?!  Delphine lyckas ta sig förbi både Caroles pojkvän och hennes föreställningar om att hon är straight och dom blir ett par.

Strax efter förändras allt. Delphines pappa får en stroke och hon måste ställa upp för sin mamma och åka hem och jobba på gården. Efter lite velande kommer Carole slutligen efter. Men livet på landet är annorlunda. Skilda sovrum och smygande. Från att Delpinhe varit den drivande som inlett förhållandet blir det Carole som tar kommandot och vill att dom ska berätta att dom är ett par. Men hur skulle Delphines mamma ta det?

Jag blev både glad och rörd av den här filmen.  Den är regisserad av en kvinna, Catherine Corsini, som enligt mitt tycke inte internaliserat den manliga blicken.  Sexscenerna kändes genuina och intima, mycket närbilder. Samtidigt fick huvudpersonerna vara roliga och löjliga även när dom var nakna. Finns en väldigt härlig scen när dom springer näck genom en kohage till exempel.  En fin film och ett härligt tidsdokument. Och nu längtar jag som fan till sommaren!

Schau mich nicht so an

Den här filmen såg jag i fredags och den liknar inte något jag sett tidigare. Regissören och manusförfattaren Uisenma Borchu spelar även huvudrollen, den mystiska Hedi. I samma trapp som Hedi bor ensamstående mamman Iva bor med sitt barn Sofia. De får kontakt när Hedi börjar prata med Sofia ute på gården och erbjuder henne en cigarett.  Här börjar en kittlande känsla av ”vafan är det som pågår” som sitter i filmen igenom. Utifrån samtalet mellan Hedi och Sofia utvecklas en relation mellan mamman, barnet och grannen. De tre blir närmast som en familj. Men hela tiden vilar något under ytan, man undrar vem Hedi egentligen är ute efter, Iva, hennes barn eller något helt annat?

Hedi är en otroligt fascinerande karaktär, manipulativ, frispråkig och med en stark sexualitet. Hon är naken i stora delar av filmen, men aldrig ett objekt, undantaget vissa scener där jag upplever att hon leker med den östasiatiska stereotypen om den undergivna kvinnan. Häri ligger en stor del av filmens styrka tycker jag, att den lyckas skildra nakna kvinnor och lesbiskt sex utan den manliga blick. Kanske är det faktumet att Borchu regisserar sig själv som gör att hon helt lyckas undvika sådana klyschiga, sexistiska gestaltningar? Det finns en fantastisk scen när Hedi dragit hem en kille från krogen, de börjar ligga, hon skrattar till. Han frågar vad det är och hon säger ”du har inte knullat så mycket va?”.

När filmen var slut kände jag mig alldeles matt. Vad var dröm och vad var verklighet? Vem är Hedi på riktigt? Direkt efteråt kändes det frustrerande med alla frågor, men när jag åkt hem och käkat tacos och landat lite tycker jag att det var fantastiskt hur uppfylld jag kände mig med frågor och tankar.  En utmanande film att låta sig svepas iväg av. 

Call me Marianna

I den här polska dokumentären regisserad av Karolina Bielawska får vi möta transkvinnan Marianna, mitt under en rättsprocess där hon stämmer sina föräldrar. I Polen är det nämligen så att ska en korrigera sitt kön så måste en, oavsett ålder, Marianna är 47 år, stämma sina föräldrar. Vi får vara med när Marianna förbereder sig inför sin operation, ringer sin mamma som envisas med att fortfarande kalla henne Wojtek och när hon försöker få kontakt med sina barn och sin ex-fru som alla vänt henne ryggen. Vi får även möta hennes nye vän som räddade Marianna när hon bodde i sin bil efter att ha kommit ut som kvinna, samt hennes nye gullige dejt.  Detta varvat med privata familjebilder från hennes tidigare liv som familjefar och fiktionella scener från en manusgenomläsning. I manuset, som läses upp av två skådespelare under Mariannas regi, skildras hennes uppbrott från ex-frun.

Efter filmen berättar Karolina Bielawska att hon valde att skriva manus till en låtsas-pjäs som Marianna regisserar för att hon ville att filmen skulle kännas som en spelfilm. Istället för att Marianna får sitta och berätta om sin exfru framför kameran på traditionellt dokumentärvis skrev Bielawska alltså de här scenerna med manusgenomläsningen baserat på intervjuer med Marianna. Bielawska lyckas väldigt väl med att skapa en fiktionell känsla. Jag hade inte läst så mycket om filmen innan jag såg den och trodde faktiskt ända till slutet att det på riktigt var en spelfilm med en väldigt dokumentär känsla. 

Inspirationen till att göra den här filmen fick Karolina Bielawska när hon läste en intervju med en transexuell politiker som sitter i Polens parlament. Någonstans i den vevan lärde hon känna Marianna och började göra den här dokumentären om henne. Filmprocessen har tagit fyra år och komplicerats av yttre faktorer, men vad det innebar får ni se i filmen tycker jag.  Vidare berättar Bielawska att trots att Polen är ett så konservativt land vann filmen både publikens pris och Grand prix priset när den hade premiär på filmfestivalen i Krakow förra året.

Marianna visste redan i tjugoårsåldern att hon var en kvinna, men hade hon varit öppen med det då på 80-talet skulle hon låsas in på mentalsjukhus och få elchocker som ”behandling”. Hon ville gärna ha familj och ett ”normalt liv” så valde att dölja sitt riktiga jag för alla och sig själv i mer än tjugo år. Lyckan i Mariannas ögon när hon efter operationen frågar sin vän ”säg ärligt, ser jag ut som ett weirdo eller som en normal, lite lång, kvinna” och vännen svarar ”du ser ut som en normal kvinna” är  underbar att se, men också hemsk för tänk så många år av sitt liv hon förlorat för att vi lever i en transfobisk skitvärld. Se den här filmen, den går rakt in i hjärtat.

En film som skulle handla om intresexualitet visade sig handla om sexualisering

Jag har spenderat en hel del tid med att titta igenom GIFFs programblad och kolla ut filmer jag vill se under festivalen. När jag läste om Arianna blev jag väldigt taggad på att se den. En ung person vars sexuella uppvaknande är konfliktfyllt och komplicerat och som inte känner sig hemma i sin egen kropp. Dessutom är filmen italiensk, och jag tyckte det kändes spännande med just en italiensk berättelse om intersexualitet.  Jag väljer att använda hon som pronomen när jag skriver om filmens huvudkaraktär, för det är så jag uppfattar att hon identifierar sig under filmens gång.

Jag kände mig lite oroad när jag tagit plats i salongen och filmens regissör, producent och manusförfattare alla tre visade sig vara män. Men men nu börjar filmen. Med en bild på Ariannas nakna överkropp. Resten av filmen är en odyssé i unga kvinnokroppar med små pigga bröst. Jag diskuterade filmen med en kompis efteråt och vi var överens om att det absolut är relevant att visa Ariannas kropp, eftersom hon har konfliktfyllda känslor inför den.  Hon tycker att hennes bröst är för små, och dessutom gör dom ont. Hon kan inte få orgasm när hon onanerar. Hon har ännu inte fått sin första mens trots att hon är 19 år gammal.  Men sättet kroppen visas på är inte objektivt, utan sexualiserande och objektifierande.  

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som gör bilderna i den här filmen sexualiserande. Kanske är det något med vinklarna, eller inzoomningarna på väl utvalda ställen på Ariannas och hennes sexiga, tjejiga kusin Celestes kroppar. Ofta känns det som om kameran smeker deras unga uppenbarelser snarare än avbildar som. Den manliga blicken helt enkelt. 

Efter filmen var slut skulle regissören Carlo Lavagna komma upp på scen för en frågestund. Tyvärr var jag tvungen att hasta vidare till nästa film annars hade jag gärna frågat honom varför han ville göra den här filmen. Jag kan ju dra till med en gissning att svaret hade blivit för att han gillar unga bröst.

Det är verkligen synd att jag inte kan rekommendera den här filmen för det är ett superviktigt ämne ämnet tas sällan upp. För er som är intresserade kan jag göra en liten medicinsk utvikning om intersexualitet. Den form som det visar sig att Arianna har, och som hennes föräldrar dolt för henne, heter 5-alpha reduktas brist. 5-alpha reduktas är ett enzym som omvandlar testosteron till det ännu mer potenta hormonet dihydrotestosteron (DHT). DHT är absolut nödvändigt för att fostret ska utveckla en penis. Barnet har alltså kromosomuppsättningen XY men utvecklas inte till en biologisk pojke utan blir intersexuell.  Bebisarna utseende brukar luta åt de mer ”feminina” hållet och de blir därför oftast uppfostrade som flickor och får sitt kön opererat för att efterlikna en vagina. Dock saknas livmoder och äggstockar och vaginan är bara en tredjedel så djup som i normalfallet.

Vill ni veta mer om intersexuella barn rekomenderar jag det här avsnittet av Kropp & Själ i P1. I Sverige måste barnet tillskrivas ett av de två juridiska kön som finns här och opereras.  I Tyskland är det numer tillåtet med ett tredje kön och man kan skjuta på beslutet om kön tills barnet själv kan vara med att fatta beslut.  En fråga som Arianna faktiskt tar upp på ett bra sätt är det beslut föräldrarna tagit att operera sitt barn att efterlikna en flicka. Ibland kan det vara nödvändigt att operera för att undvika smärta eller möjliggöra för barnet att kissa. Men om det inte är helt nödvändigt, för vems skull gör man det, barnet, föräldrarnas eller resten av samhällets bekvämlighet?