Inne på Moriskan den åttonde mars satt det en plansch på väggen där det stod att en skulle respektera allas utrymme, ingen heterosexism, transfobi eller rasism, så får alla en trevlig kväll. Därinne var en uttalad fristad, en trygg plats. Jag tänker på de personer som lämnade Moriskan och inte längre var trygga ute i Malmönatten. På grund av sitt utseende, sina kläder, sitt uttryck, vem dom gick hem med.
När något händer som det som skedde på kvinnodagsnatten tänker en först på offren, de som blev attackerade av nazister. En tänker på deras vänner och familj och hoppas att allt ska bli bra. Sen kanske en tänker på sina vänner och sig själv. Det kunde lika gärna varit någon jag kände. Det kunde lika gärna varit jag själv. Eller? När jag går på gatan och håller min flickväns hand är vi två flator. När jag går i ett demonstrationståg är jag feminist. Men om jag släpper min flickväns hand är jag en tjej med västerländskt utseende, utan yttre markörer som signalerar *vänster* *feministflata* *antirasist*. Som kvinna är en ju nästan alltid rädd när en går hem på natten. Men hade nazisterna attackerat mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar