Jag är tillbaka. Och jag är förbannad

Som ni kanske märkt har feministbloggen tagit lite påsklov, men nu är jag tillbaka med en artikel jag läste i Sydsvenskan på skärtorsdagen. Ja, jag vet att det är ”längesedan” men om någon missade den får ni ju en ny chans nu!

Det finns få saker som gör mig så förbannad som när folk i allmänhet och föräldrar och politiker i synnerhet, ska tvinga på små barn som knappt kan skilja på höger och vänster, en stereotyp könsroll där det inte finns någon möjlighet för personlig utveckling. Rubriken är ett citat av Sverigedemokraten Nina Kain som sitter i Malmö kommunfullmäktige som jag läste idag i torsdagens Sydsvenskan. Jag är ute i sommarstugan så det finna ingen annan tidning. Men hur som helt. Uppenbarligen har Nina Kain inte läst boken ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2”

Vidare fortsatte Nina Kain att hon står för detta uttalande, som hon spottade ur i sig i samband med en debatt i fullmäktige över den rödgröna majoritetens jämställdhetsplan. En plan som jag tycker låter ganska bra, kanske inte tillräckligt radikal för min smak, men helt okej. I planen står det bland annat:

·         Hela Malmö stad ska arbeta för att ge alla kvinnor och män, pojkar och flickor, likvärdig service, myndighetsutövning, fördelning av resurser, makt och inflytande. So far so good, men som sagt, ganska mesigt.

·         Som arbetsgivare ska Malmö stad arbeta för likvärdiga anställningsvillkor och arbetsförhållanden för kvinnor och män och för jämn könsfördelning inom olika yrkesgrupper. Malmö stad ska förhindra sakliga skillnader i lön. Här börjar det likna något: jämn könsfördelning inom olika yrkesgrupper, definitivt tummen upp!

·         Malmö stad ska presentera könsuppdelad statistik som underlag när pengar och resurser ska fördelas. Fett!

·         Arbetet med genuspedagogik på skolor och förskolor ska prioriteras. Mycket bra!

·         Planeringen av kollektivtrafiken ska ta hänsyn till båda könens erfarenheter. Jag förstår inte riktigt vad de menar, politiker alltså, med det är säkert bra att ta hänsyn till båda könens erfarenheter.

·         Kvinnor och män ska få likvärdig social omsorg. Amen det är ju självklart.

Detta är, i korta drag, förslaget. Det som oppositionen inte för sitt liv kan gå med på är könsuppdelad statistik, då blir det moralpanik och prat om särbehandling. Men hur ska man kunna upptäcka, och därmed motverka, orättvisor om man inte för statistik över dem? Sedan blir oppositionen också rädd för att kommunen ska sträva efter en jämn könsfördelning inom olika yrkesgrupper. Då blir det genast höga skrik om det finaste som finns nämligen ”individens frihet”. Men kan det verkligen vara en slump att av de ”individer” som väljer att arbeta som undersköterskor är typ 99,99999999% kvinnor? Inse att det handlar om ett strukturellt, patriarkalt system som måste motverkas genom lagstiftning, inget kommer att hända om ni håller på och hänvisar till ”individens frihet” hela tiden!

  

Här kommer två citat till som fick mig att spotta, fräsa och se rött. Var är systerskapet liksom?



"Lika lön för lika arbete är självklart. Men kanske kvinnor förhandlar sämre än män." Ni ser att alla sexister inte är gubber. De kan också heta Nina Kain och vara sverigedemokrat. Eller så kan de heta Martina Jarnbring Palm och vara moderat. "Ni ställer män mot kvinnor. Är könsmaktskampen vänsterns nya överideologi efter klasskampen?" Det kan en verkligen fråga sig.