Patrik Sjöberg och övergreppen

Idag har denna nyhet skakat Sverige. Patrik Sjöberg har gått ut och berättat (inte bara berättat, han har till och med skrivit en bok) att han som tonåring blev han sexuellt utnyttjad av sin tränare och styvpappa Vilo Nousiainen. Detta fick mig att tänka på en artikel jag läste i F-ordet. Lars Gårdfeldt skriver om den allmänna uppfattning som råder i samhället: män kan inte bli våldtagna.

”Berättelsen om mannen rymmer aktivitet och erövrande. Mannen bejakas som oövervinnerlig och ointaglig. Han har kontroll och frihet. Han behöver inte alltid vara god, men han är alltid stark. Mannen - han är gärning och aktivitet, initiativ och handlingskraft. Berättelsen om kvinnan är en annan. Hon har inte samma makt och inflytande. Hon är inte lika fri,. Men hon är god. Och svag. Hennes kropp är mjuk och sårbar. Hon är intaglig, hon kan erövras, bli tagen.”

Ett talande utdrag ur Gårdfeldts mycket intressanta text. Det kan såklart finnas många anledningar till varför Patrik Sjöberg valt att hålla tyst om sitt övergrepp i alla dessa år. Han ville koncentrera sig på karriären och att svenska folket skulle se honom som en idrottsman och inte en representant för pedofili-utsatta barn. Mannen som utsatte honom för övergreppen var faktiskt hans styvfar och kanske tyckte Patrik Sjöberg att (ingift)blod åndå är tjockare än vatten. Kanske hjälper det att mannen ifråga nu har gått bort. Eller så var anledningen till att Patrik Sjöberg inte berättade skammen. Den skam som alla offer för övergrepp i viss mån känner. Men för en kvinna är det ändå relativt lätt att berätta. Hon får ta på sig offer-rollen och omgivningen tycker synd om henne. Men det var ju ändå väntat. Hon är ju så snygg, och så gick hon ju själv i parken och hennes kjol var faktiskt väldigt kort. Men hur ska en behandla en utsatt man? Han, som är så stark och ointaglig, passar helt enkelt inte in i offer-rollen. Och vad blir då kvar? Vad händer med en man som faktiskt blivit våldtagen?

Självbiografiska serier is the shit

Jag har, som jag bloggat om, läst Alison Bechdels Husfrid som var riktigt fet. Just nu håller jag på med Persepolis, ett svartvitt seriealbum som handlar om författaren Marjane Satrapis barndom i revolutionen och krigets Iran. Både upplysande, intressant och roligt att läsa. Jag rekommenderar den starkt!

 

Jag är tillbaka. Och jag är förbannad

Som ni kanske märkt har feministbloggen tagit lite påsklov, men nu är jag tillbaka med en artikel jag läste i Sydsvenskan på skärtorsdagen. Ja, jag vet att det är ”längesedan” men om någon missade den får ni ju en ny chans nu!

Det finns få saker som gör mig så förbannad som när folk i allmänhet och föräldrar och politiker i synnerhet, ska tvinga på små barn som knappt kan skilja på höger och vänster, en stereotyp könsroll där det inte finns någon möjlighet för personlig utveckling. Rubriken är ett citat av Sverigedemokraten Nina Kain som sitter i Malmö kommunfullmäktige som jag läste idag i torsdagens Sydsvenskan. Jag är ute i sommarstugan så det finna ingen annan tidning. Men hur som helt. Uppenbarligen har Nina Kain inte läst boken ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2”

Vidare fortsatte Nina Kain att hon står för detta uttalande, som hon spottade ur i sig i samband med en debatt i fullmäktige över den rödgröna majoritetens jämställdhetsplan. En plan som jag tycker låter ganska bra, kanske inte tillräckligt radikal för min smak, men helt okej. I planen står det bland annat:

·         Hela Malmö stad ska arbeta för att ge alla kvinnor och män, pojkar och flickor, likvärdig service, myndighetsutövning, fördelning av resurser, makt och inflytande. So far so good, men som sagt, ganska mesigt.

·         Som arbetsgivare ska Malmö stad arbeta för likvärdiga anställningsvillkor och arbetsförhållanden för kvinnor och män och för jämn könsfördelning inom olika yrkesgrupper. Malmö stad ska förhindra sakliga skillnader i lön. Här börjar det likna något: jämn könsfördelning inom olika yrkesgrupper, definitivt tummen upp!

·         Malmö stad ska presentera könsuppdelad statistik som underlag när pengar och resurser ska fördelas. Fett!

·         Arbetet med genuspedagogik på skolor och förskolor ska prioriteras. Mycket bra!

·         Planeringen av kollektivtrafiken ska ta hänsyn till båda könens erfarenheter. Jag förstår inte riktigt vad de menar, politiker alltså, med det är säkert bra att ta hänsyn till båda könens erfarenheter.

·         Kvinnor och män ska få likvärdig social omsorg. Amen det är ju självklart.

Detta är, i korta drag, förslaget. Det som oppositionen inte för sitt liv kan gå med på är könsuppdelad statistik, då blir det moralpanik och prat om särbehandling. Men hur ska man kunna upptäcka, och därmed motverka, orättvisor om man inte för statistik över dem? Sedan blir oppositionen också rädd för att kommunen ska sträva efter en jämn könsfördelning inom olika yrkesgrupper. Då blir det genast höga skrik om det finaste som finns nämligen ”individens frihet”. Men kan det verkligen vara en slump att av de ”individer” som väljer att arbeta som undersköterskor är typ 99,99999999% kvinnor? Inse att det handlar om ett strukturellt, patriarkalt system som måste motverkas genom lagstiftning, inget kommer att hända om ni håller på och hänvisar till ”individens frihet” hela tiden!

  

Här kommer två citat till som fick mig att spotta, fräsa och se rött. Var är systerskapet liksom?



"Lika lön för lika arbete är självklart. Men kanske kvinnor förhandlar sämre än män." Ni ser att alla sexister inte är gubber. De kan också heta Nina Kain och vara sverigedemokrat. Eller så kan de heta Martina Jarnbring Palm och vara moderat. "Ni ställer män mot kvinnor. Är könsmaktskampen vänsterns nya överideologi efter klasskampen?" Det kan en verkligen fråga sig.



Dagens sexistiska citat

Du får fem spänn om du kan gissa vad det här citatet handlar om:

"Det är som en kvinna med snygga ben"

Nej jag bara skoja, du får inte fem spänn. Jag ska bara säga vad det handlar om. Här fortsätter citatet:

"Om du ursäktar. Jag menar att det visar på dynamik och lyx"

Vem sa det här då? Jo ni, det var Volvo personvagnars vd Stefan Jacoby som gjorde detta uttalande i en intervju. När han insett hur gubbigt det lät att jämföra en bil med en snygg kvinna lade han till den sista delen av citatet. Bilen ifråga är inte riktad till kvinnor med snygga ben, målgruppen är snarare nyrika kinesiska affärsmän. Trots detta är bilmässan i Shanghai fylld av kvinnor. De är inte konsumenter till de stora, bensinslukande samt omvärldsförstörande monstren, däremot får de stå relativt lättklädda bredvid bilen och smila som en slags fin accessoar en får på köpet. I bilföretagens bolagsstyrelser är det dock helt kvinnotomt. Fast sedan är ju frågan: blir ett miljöförstörande företag som bidrar till växthus effekten, att livsviktiga råvaror tar slut o.s.v., bättre av att det sitter kvinnor med i styrelsen? Fast då är det iallafall ett problem mindre, företaget är inte ojämställt och sexistiskt längre, om än fortfarande miljöförstörande.

Jag skulle kunna sträcka mig så långt som till att säga att Volvos nya modeller är som Stefan Jacobys ben: inte så snygga och de gör inte ett dyft för att förbättre vår miljö.

Fittileaks

Som ni säkert känner till är jag och många med mig sjukt förbanand på Filip och Fredrik för att de aldrig kan think outside the cocks. Nu har Aftonbladet startat ett upprop mot Nittileaks där gubbe efter gubbe figurerar. Fittileaks! Där listar de kvinnorna som gjorde nittiotalet värt att minnas. Daniel Perniklinski har skrivit en mycket intressant krönika där han berättar att som pojk på nittiotalet var det en omöjlighet att ha en kvinna som förebild. En kunde helt enkelt inte tänka sig att se upp till någon av det motsatta könet. Jag tror och hoppas att vi kommit en längre bit på vägen idag och att bakåtsträvare som Filip och Fredrik inte förstör allting med den blöta filt osande av grabbighet som de lägger över tv-tablån.

Två inspirerande kvinnor som nämns i Fittileaks är Alexandra Dahlström och Rebecka Liljeberg, som spelade  Elin och Agnes i fantastiska nittiotalsfilmen Fucking Åmål.

Killar med gitarr

Jag är nyss hemkommen från en mycket trevlig picknick i Folkets Park i Malmö. Vi fikade och njöt av solen tillsammans. Det fanns bara ett litet smolk i glädjebägaren:

Gitarrkillen

Japp, så fort solens första strålar visar sig och folk vågar sig ut på stadens gräsmattor kryper han fram. Med sin gitarr i den ena handen och en öl i den andra sätter han sig och river av de två ackord han kan, samtidigt som han skränar runt något som ska föreställa Knocking on Heaven’s Door. Runt omkring honom sitter ett gäng med gapande brudar och lyssnar andäktigt. Spela själva tjejer! Jag lovar att ni hade kunnat minst lika bra som honom, om inte bättre!

Här har vi honom! Observera tjejernas beundran och hans mycket nöjda min.

Brick Lane- en roman om ett "kvinnoöde"

Nyligen har jag börjat läsa romanen Brick Lane som Monica Ali har skrivit. Den behandlar ett kvinnoöde, nej förlåt mig här måste jag göra en lite avstickare:

Varför heter det alltid kvinnoöde när romanen handlar om en kvinna, medan ordet mansöde aldrig fallit på någons läppar, även om boken handlar om en man? Jo, det är för att mannen är normen, så när en bok handlar om en hane behöver det inte ens nämnas. Handlar det däremot om en kvinna är ju det jättekonstigt och journalister som recenserar samt författare av texten på baksidan till boken måste pointera detta häpnadsväckande faktum genom att deklarera att boken behandlar just ett kvinnoöde. Detta kan jämföras med att politiska partier ofta har kvinnoförbund, men inga mansförbund, samt att man ofta debatterar kvinnofrågor, men aldrig mansfrågor.

Så, nu var jag färdig med avstickaren. Denna mycket intressanta roman handlar om bangladesiskan Nanzeen, som vid 18-årsålder gifts bort med en landsman som immigrerat till England. Denna landsman är inte bara tjugo år äldre, han är även tjock, ful och pratar oavbrutet om sig själv. Nanzeen försöker vara en god hustru, dagarna spenderar hon med att städa hemmet och laga maten som ska stå färdig på bordet när maken kommer hem. Då tvättar hon hans smutsiga strumpor och underkläder, lägger fram hans pyjamas och (varning för känsliga läsare) hyvlar av förhårdnader ifrån hans fötter! Detta måste Nanzeen göra, för även om hennes man inte slagit henne är och inte visar några som helst tecken på att göra det, vet man aldrig när vänligheten kan utbytas i grymhet om Nanzeen begår ett misstag.

Nanzeen kan ingen engelska och spenderar således sina dagar isolerad i den övermöblerade lägenheten. Hennes enda kontakt med omvärlden är de bangladesiska grannarna Mrs. Islam och Razia. Den första verkar hittills mest vara en elaksinnad skvallertacka, medan den andra är mer rebellisk, klipper sitt hår kort och tar engelsklektioner. Hittills har boken inte varit så spännande om än väldigt intressant, men på baksidestexten står det att Nanzeen kommer att ha en het affär, med en yngre man så det ser vi framemot. Ett av de mest gripande citaten ur boken är vad Nanzeens mamma säger till henne under barndomen hemma i Dhaka:

”If God had wanted us to ask questions, he would have made us men”

Kvinnor och musik

I gårdagens avsnitt av Tankesmedjan presenterade Liv Strömquist ännu en förträfflig spaning, nämligen om låtar där män uppfostrar kvinnor. Det kan handla om:

·         Att de sminkar sig för mycket (Vacker utan spackel)

·         Att de är för unga för att ragga på en (Does Your Mother Know)

·         Att de ska hålla käften efter att de haft lite rajtan-tajtan (Enjoy the Silence)

Jag tänkte inte vara sämre så här kommer min spaning:

Kvinnor som är tjocka måste hela tiden säga att det är okej medan män inte ens behöver nämna det.

Exempelvis min idol Missy Elliott. I sin låt Lose Control (feat, Ciara och fatman Scoop)sjunger hon:

I've got a cute face
Chubby waist
Thick legs in shape

Med andra ord påtalar Missy sin relativt stora kroppshydda, men måste samtidigt saga att hon är helt nöjd med den. Missy’s kompis Timbaland har jag däremot aldrig hört rappa om att han är nöjd med sin kulmage, trots att den är väldigt påtaglig.

Två ganska tjocka polare

Vill ni läsa mer om brudar och musicerande rekommenderar jag det här blogginlägget av fina Julia Frej.

Psykologiplugg

Under den tid jag spenderat på att lära mig om försvarsmekanismer och klassisk inlärning har jag upptäckt att min psykologibok ( Psykologi, Martin Levander och Cornelia Sabelström Levander) nog är den mest queera skolboken jag har. Titta bara här på exemplet till försvarsmekanismen rationalisering:

En lesbian! Ändå väldigt politiskt korrekt.

Prins Charles känsla

Har ni hört att Malmö Stadsteater ska sätta upp en pjäs baserad på Liv Strömquists fantastiskt roliga seriealbum Prins Charles känsla?  Gissa vem som fått biljetter?

De här fick jag av min snälla moster och min snälla morbror i födelsedagspresent. Fatta vad fett, premiär! Jag längtar redan!

Hä hä hä härliga söndag!

Har ni en sådan här hemma:

Om svaret på den fråga är nej borde ni verkligen springa till närmaste närbutik och skaffa er tidningen omedelbart så att ni kan nuta av ett underbart reportage om underbara Kakan Hermansson! Perfekt till en lång frukost, brunch eller kanske ikväll innan ni ska sova.

"Jag kompromissar inte med min könsroll. Jag väger inte 50 kilo och är en söt liten tjej, Jag är feminist och säger ifrån."

Detta och många, många fler fantastiska citat får ni själva läsa tycker jag!

Män är jägare, kvinnor är samlare

Det här utslitna, hemska talesätt kan en faktiskt applicera ganska väl på en modern företeelse. Det upptäckte jag igår kväll. Jag har som sagt nyss fyllt arton och det har min kompis Jackie också gjort så igår tyckte vi det var dags att gå ut och festa. Vi gick till ett ställe som hette Chili. Jag ska inte neka att det stundtals var väldigt kul. Men att en ful kille tafsade mig på röven tog liksom ner hela intrycket lite. Att han sedan blev helt konfunderad när jag inte ville dansa med honom är ju bara sjukt. Visst, det fanns trevliga och respektfulla killar också, men hela systemet blev så otroligt påtagligt. Killarna går runt, spanar in och jagar efter den snyggaste tjejen. Tjejerna står och dansar och känner sig allmänt uttittade. Det var längesedan patriarkatet flåsade mig i nacken så mycket som det gjorde igår. När vi däremot gick vidare till en gayklubb bara för att, var det mycket trevligare stämning! Folket där var mycket gladare och inte lika sliskiga. Så vill en dansa utan att bli tafsad på är en gayklubb tydligen the place to be. Eller ett annat ställe än Chili kanske…

En underbar och rolig nyhet

Med våren kom Nanna Johannsons underbara blogg Fem Bilder tillbaka! Där kan ni läsa fantastiskt roliga enrutingar som denna:


Så det tycker jag att ni ska göra allihopa. Trevlig läsning!

Projektion skapar många problem för världens kvinnor

I veckan har jag pluggat lite till ett prov i psykologi som handlar bland annat om Freuds försvarsmekanismer. jag hittade ett utmärkt exempel på en kvinna som använder sig av detta på Sydsvenskans "Världen"-sidor. De har intervjuat en djupt religiös kvinna vid namn Christina Tavares, verksam vid en pingstförsamling just innan den traditionella karnevalen brakar loss. Föga överraskande anser Christina att karnevalen är inget mindre än djävulens verk. Dessutom tycker hon att

"Det är också på tok för mycket naket. Till och med tv visar helnakna kvinnor som dansar framför kamerorna. Tänk dig, andra män ser din kvinna naken. Jag tycker att en kvinna endast ska visa sig inför sin man. Hon är ju hans"

En kan ju förstå att en paranoid och extremt religiös gubbe gift med en mycket yngre kvinna håller stenhårt på sådana regler. Men att en själv kvinna tycker att var hustru är sin mans ägodel? Mycket skumt. Inom psykodynamiken finner jag dock ett möjligt svar.

• Christina har en extrem sexualdrift som kommer från detet, och som måste få omedelbar tillfredställelse.
• Det katolska landet Brasilien, Christinas familj och hennes pingstförsamling fördömer detta. Alltså säger överjaget: STOPP CHRISTINA! Du får absolut inte ha sex!
• Genom att använda sig av projektion och projicera dessa skamfyllda lustkänslor på andra finner jaget en mellanväg. Christina får utlopp för sin libido genom att strängt hålla på sig själv och försöka få andra att göra samma sak.

Eller så är hon bara lite knäpp i huvudet, det kan ju också vara en rimlig förklaring. det kanske bör tilläggas att Christina själv är ogift, så hon har därmed aldrig prövat att vara sin makes ägodel som hon så flitigt förespråkar för andra. En kan dra slutsatsen att projektion får hårda konsekvenser för världens kvinnor.



Djävulens verk? Männens ägodelar?
Sedan kan en ju självklart diskutera att det nästan uteslutande är lättklädda kvinnor som dansar runt i sambatakt på Rios gator. Fast min brasilianska kompis säger att i verkligheten finns det halvnakna män också, bara inte när man bildgooglar.



Våren är här!

Visst är det underbart!

Håkan Juholt

  Jag vet att detta inlägg är något sent påtänkt, men jag är så deprimerad över det faktum att en gubbe blivit utsedd till sossarnas partiledare igen att jag var tvungen att samla kraft ett tag innan jag orkade skriva något om det. Det finns så mycket en kan säga om detta:

·         Sossarna förlorade valet, de dillar om att deras politik inte var tydlig nog, att samarbetet med vänsterpartiet var ett misstag och bla bla bla i all oändlighet. Men egentligen tänker dom ”fan att vi tog en kvinna, annars hade vi vunnit!”

·         Nu när sossarna (och moderaterna) har en gubbe som partiledare kommer det ju att dröja fucking evigheter innan vi får en kvinnlig statsminister. Alltså, jag kommer inte att leva förevigt!

·         En kan ju förstås se det på det här viset ” ja, men nu var det ju en kvinna förra gången så då får de väl prova med en man igen” men gick en efter principen varannan damernas skulle brudarna i rättvisans namn få alla toppositioner i partiet under de närmaste 200 åren.

·         Alla verkar känna en sådan otrolig lättnad över att se en trygg och mysig farsan-typ som partiledare. Ungefär ”äntligen en man som kan reda upp den här hemska röran och ta tag i saker”

·         Det finns dock en positiv sak med Håkan Juholt. Han bryter trenden och älskar kriminella kvinnor. Det kan ni höra Liv Strömquist snacka om här.

Aftonbladet tar upp debatten

Aftonbladet tar vid där jag (okej inte bara jag) startade. För ett tag sen skrev jag ett inlägg om mansdominansen på SVT och nu verkar debatten ha blivit riktigt het. Aftonbladets Helena Trus skriver en mycket bra artikel om vilken grabbfest helgerna är på ettan och tvåan. Liv Strömquist berättar om det i Tankesmedjan, ja till och med den goe grabben Lasse Kronér har gett sin syn på saken. Den synen var att vissa program passar kvinnor som programledare för, andra passar det bättre med män som leder. Intelligent kille det där, med helt sunda och moderna värderingar. (OBS! ironi)

Denna syn som verkar delas av Aftonbladets läsare. Även om själva artikeln "nu finns det inga ursäkter mer" är kritisk mot SVT så är ställningen i omröstningen "skulle du vilja se fler kvinnliga programledare i rutan" just nu, efter att 10218 personer röstat att 48.5 % INTE vill se fler kvinnor på programledarposter. Alltså det är ju helt sjukt! Hoppas att de läser artikeln och ångrar sig det är allt jag kan säga.

Bild från Bangs facebooksida

Idag är ingen vanlig dag

För idag är det min födelsedag! Idag blir er alldelles egna feministbloggare 18-år, äntligen! Jag har blivit så otroligt fint uppvaktad av familj, släkt och vänner, jag måste visa er världens finaste feministiska present jag fått:

Och nu när jag är "vuxen" kan jag förhoppningsvis påverka samhället ännu mer, jag kan ju rösta i nästa val!

WE CAN DO IT!