Tom of Finland

Festivalens invigningsfilm känns väldigt passande med tanke på att GIFF inleddes på Förintelsens minnesdag och Tom of Finland tar sin början just i strider under andra världskriget. Det är både vackert och bisarrt att medan bögar dog i koncentrationsläger så cruisar Touku Laaksonen i parken under mörkläggningstimmarna i Helsingfors.

Från efterkrigstiden till AIDS-epidemien får vi följa Laaksonens liv och konstnärsskap. Riktigt slående med filmen är de snygga miljöerna, jag är väl ingen expert men allt känns väldigt tidstypiskt och äkta. Även castingen är otroligt imponerande, Tom of Finland-männen dyker upp lite varstans i filmen och är PÅ PRICKEN lika konstnärens teckningar.

Toukus resa, från att polisen jagar bögar i parker och på privata tillställningar i Finland (där homosexualitet avkriminaliserades 1971) till ett gay-mecka i San Fransico där alla är hans fans, visar kanske hur konsten banar väg för förändring. För mig som lesbisk väcker det starka känslor, var vi har varit, hur långt vi kommit men också att kampen alltid måste fortsätta. 

Regissören Dome Karukoski nämner under filmteamets presentation på GIFFs invigning hur Laaksonens teckningar skapat samhörighet för personer som tidigare känt sig ensamma om sina begär.  Öppenheten och lusten i teckningarna gjorde att de blev hårt kritiserade under AIDS-epidemien. När reaktionära krafter talar om Guds straff och avhållsamhet svarar Tom of Finland med att en av hans muskelknuttar uppmanar till användning av kondom.

En väl avvägd kombination av biografi och nutidshistoria tycker jag gör Tom of Finland till en sevärd film. Eventuellt hade en kunnat förvänta sig lite mer guy on guy-action i just den här filmen, kanske att den känns lite präktig just i avsaknaden av sexskildringar, men då får en väl vända sig till orginalteckningarna.