tisdag 8 juli 2014

Hemma från semestern

Ojojoj vad det va fint på Lesbos kolla här:


Fina stränder, god mat, vacker miljö, vad mer kan en önska? Jo, såklart lesbisk stämning. Det fanns ingen sådan stämning, i alla fall inte i byn där vi var som hette Molyvos. Vi körde aldrig till Sapfos hemby Skala Eroussos kanske hade det varit bättre där men men. Nä överallt kryllade det av heterosexuella par, såg sammanlagt tre stycken möjliga flatpar dvs två kvinnor som semestrade tillsammans men dom visade inget öppet gullande så svårt att säga. Det var jobbigt att hela tiden läsa av stämningen, släppa Malins hand om några gubbar stirrade lite väl länge, simma ut en bit i havet innan vi vågade pussas, scanna av stranden och tänka vilka av paren som kanske var homofoba och vilka som var snälla. Vad tänker en egentligen ska hända? Svårt att säga. Rädslan och oron är väldigt diffus, för samtidigt som en vet att det sker hatbrott och misshandel, någon kan ropa efter en, någon kan slå en, så tänker en att nää det kommer inte hända, inte här, inte nu. Men rädslan och oron finns där ändå, dom finns i det lilla frågetecket. Det kommer inte hända. Inte här? Inte nu?

Först så inser en kanske inte vad en upplever. När ens partner ska pussa en på stranden kanske det kommer en miniklump i magen som en inte vill låtsas om eller granska. En vill inte vara rädd. Men så kommer en hem till hotellrummet och först då kanske en känner att något släpper. Knuten i magen löser upp sig, när en ger varandra en puss, en kram, en kärleksfull blick så kommer ingen oroskänsla efteråt. Då förstår en att något känts fel hela dagen.

Det är viktigt att veta att en får vara rädd. Det är inget svek mot ens partner, det är omvärlden som sviker er. Det är viktigt att prata om rädslan. Det är viktigt att en pratar om de oskrivna regler som en börjar rätta sig efter. Kommer det någon mot oss på kvällen i en gränd, då släpper vi varandras händer. Är det ett skränigt gäng av tonårskillar i vattnet bredvid oss, då struntar vi i att pussas. Om någon frågar oss om vi är systrar (vilket hände några gånger) då svarar vi inte "no, we're together" utan bara "no". För sådana regler sätter en ofta upp med sin partner i ett tyst samförstånd, för även om det gör ont att släppa den andras hand gör det inte lika ont som tanken på ett utdelat glåpord eller slag som eventuellt skulle kunna ske. Fast det hade ju inte hänt? Inte här? Inte nu? Eller?

Den enda uppenbart lesbiska stämningen vi lyckades stöta på under resan var den här kylskåpsmagneten med Sapfo

Nu sitter den på vår kyl som en fin souvenir från en resa som på många sätt var underbar men också jobbig. Självklart kan det kännas jobbigt att vara öppet lesbisk i Sverige också. Men här har en ändp sina vänner och sin familj. En vet vilka en ska kontakta om något händer. Borta på semester i ett annat land var känslan av att vara utelämnad större. Jag undrar var vi åker nästa gång.


5 kommentarer:

  1. <3
    Undrar om ngn av de franska öarna kan vara ngt? Googla! Såg att kakan är på en nu så hon lär väl kanske komma med rapport
    Livet alltså..... Tack för en grym blogg

    SvaraRadera
  2. Tack för din grymma blogg, klickar in varje dag, kände att det var dags att skriva en kommentar!

    SvaraRadera
  3. Feministprojektet “Veckans FeministPepp” har landat i ditt kommentarsfält! Tillsammans hjälps vi åt att sprida feministiska bloggar genom cyberrymden för tillsammans är vi starka, tillsammans gör vi skillnad!
    Den här veckan är din blogg med bland de peppade! Hurra! Hurra! Läs mer här: http://calleism.wordpress.com/2014/06/03/veckans-feministpepp-25/
    och hjälp oss gärna att sprida pepp!

    SvaraRadera
  4. Så mycket igenkänning. Blev precis öppet lesbisk och det känns jobbigt bara hemma i lilla svea. Att du sätter ord på något som bara är ett enda stort svart moln i mitt huvud, tack för varenda inlägg du skriver! l

    SvaraRadera
  5. Saknar dina blogginlägg, feminister är livet!!!

    SvaraRadera