Det händer nu

Äntligen kan jag berätta om det här:

"Feministiskt Initiativ har inget partistöd och är ännu beroende av gåvor och ideellt arbete. Därför satt i januari fyra medlemmar i F! Malmö vid ett köksbord och funderade på ett roligt projekt att ta sig an för att samla in pengar till valfonden. Det gick upp för oss hur många otroligt begåvade feministiska serietecknare och illustratörer det finns och vi tänkte att det vore kul att göra en sammanställning bilder som sedan kan säljas till förmån för F!. Efter att SVT sänt Belinda Olssons Fittstim kändes det än mer aktuellt, och projektet utökades till en ny, modern feministisk antologi med både text och bild. Vi vill med samlingen sprida kunskap om feminism idag, det är en bok som ska vara ett stöd för den som kanske är ung, ensam feminist i en oförstående omgivning, en samling av ord- och bildtrollarfavoriter för den inlästa och en inspiration för den intresserade men ännu inte helt övertygade.

Vi är helt överväldigade av gensvaret, nästan alla tillfrågade har ställt sig extremt positiva till vår fråga om att ideellt bidra med sitt arbete. "Vilken ära att arbeta med F!, självklart!" har vi fått höra många gånger. I vilka andra partier händer detta? Gruppen medverkande har nu växt till starka 71 personer och vi som redaktörer hade inte kunnat vara mer nöjda över urvalet."

Ursäkta vilket grymt jobb de här fixarna genomfört. Lisa, Ellen, Sara och Felicia har liksom kommit på den här fantastiska iden, samlat ihop alla dom medverkande OCH redaktörar hela boken och hemsidan! Medverkar i antologin gör alltså 71 grymma feminister däribland er egna lilla feministblogg. Jag är så otroligt stolt och glad över att få vara med och nu jävlar kör vi fram till valet.

Kom också på releasefest på Moriskan 20 april då en kan köpa boken för första gången och det bjuds på liveframträdanden och DJs och uppläsningar ur boken av de medverkande och ja jag kommer vara en av dom som läser redan nervig men mest såpass glad. Hoppas vi ses då, sålänge in på hemsidan och njut!

Ban bossy

Okej den här videon är väldigt mycket the american dream *you can be anything you want* *there are no limits*. Men den har också ett viktigt budskap bakom the cheesyness/förljugenheten: flickor som tar ledarrollen i en grupp, bestämmer och inte ger vika blir kallade "bossy". Bossy är alltså ett nedvärderande ord och skulle väl motsvaras av bossig på svenska, men här kanske en mest använder ord som "gapig" om en tjej som tar plats. Att bli kallad nervärderande ord när en säger vad en vill, deltar i det offentliga rummet på sina egna villkor eller är med och dikterar ett sammanhang kan få tjejer att backa från sin rättmätiga plats. Förmodligen kommer en patriarkalt peppad kille genast kliva in och roffa åt sig den. Det är också värt att se videon endast på grund av att Beyoncé säger "I'm not bossy. I'm the boss" Enjoy!

)

Identitet

Inne på Moriskan den åttonde mars satt det en plansch på väggen där det stod att en skulle respektera allas utrymme, ingen heterosexism, transfobi eller rasism, så får alla en trevlig kväll. Därinne var en uttalad fristad, en trygg plats. Jag tänker på de personer som lämnade Moriskan och inte längre var trygga ute i Malmönatten. På grund av sitt utseende, sina kläder, sitt uttryck, vem dom gick hem med.

När något händer som det som skedde på kvinnodagsnatten tänker en först på offren, de som blev attackerade av nazister. En tänker på deras vänner och familj och hoppas att allt ska bli bra. Sen kanske en tänker på sina vänner och sig själv. Det kunde lika gärna varit någon jag kände. Det kunde lika gärna varit jag själv. Eller? När jag går på gatan och håller min flickväns hand är vi två flator. När jag går i ett demonstrationståg är jag feminist. Men om jag släpper min flickväns hand är jag en tjej med västerländskt utseende, utan yttre markörer som signalerar *vänster* *feministflata* *antirasist*. Som kvinna är en ju nästan alltid rädd när en går hem på natten. Men hade nazisterna attackerat mig?

Nionde mars

Igår var det åttonde mars och allt var fantastiskt. Hela Moriskan var till brädden fylld av feminister. Demonstration Ta natten tillbaka dansade genom stan. Idag vaknar vi upp till nyheten att sex personer blivit misshandlade av nazister vid Möllevångstorget.

Idag hålls följande stödmanifestationer för offren: 

Våldet som drabbar oss som kämpar för en bättre värld är... Ja jag finner inga ord som inte låter helt banala. "fruktansvärt" "förfärligt". Det räcker liksom inte. Jag tänker på de personer som blev utsatta inatt. Att våldet kan drabba vem som helst, när som helst. Jag tänker också på att vi är starkare. Hur snabbt de som kämpar mobiliserar sig och visar sitt stöd. Vi är fler, vi är starkare, vi tror på kärlek inte hat.

Artikeln om misshandeln:

 http://www.sydsvenskan.se/malmo/polisen-nazister-bakom-nattens-attack-pa-mollan/

Happy åttonde mars!

Idag är det vår dag!

Ses kanske här ikväll! Hoppas ni har det underbart vad ni än gör och fucka upp patriarkatet!

Sexism i restaurangbranschen

Sydsvenskan publicerade i veckan ett debattinlägg skrivet av före detta servitrisen Vera Lind om hur hon och hennes kvinnliga kollegor blir blir trakasserade ute på restauranggolvet av manliga gäster. En garderobiär frågades av en manlig gäst om de två skulle gå in på toaletten och knulla. Hans sällskap fick sitta kvar på restaurangen efter en tillsägelse från ägaren om att det var omoget gjort. Publicerades gjorde också ett inlägg av kocken Therese Svensson om hur hon blivit trakasserad inne i köket av sina manliga kollegor. På sin första praktikvecka brände hon sig i ansiktet på vattenånga och fick rekommendationen att kyssa andrekocken för han hade coola läppar. Gemensamt för Vera Lind och Therese Svensson är att de kränkningar de blivit utsatta för ofta varit av sexuell karaktär och att kränkningarna kommit från män. De blir inte tagna på allvar i sin yrkesroll, utan ses som sexobjekt.

Idag publicerar Sydsvenskan kommentarer från två kända manliga krögare på dessa debattinlägg.

Wilhelm Pieplow

"Jag är själv en burdus kock som förr kunde klappa till någon lite grann sådär, och komma med lite skämt med sexuella anspelningar. man kunde säga om en tjej var snygg eller så. jag träffade min fru på det sättet när vi jobbade på Lundia, så det faller inte alltid i dålig jord."

Idag menar Wilhelm att både han och branschen skärpt sig.

"Visst, jargongen är ganska tuff, men ändå godmodig. Blir man utsatt behöver man inte springa till tidningarna eller facket. man ska markera att detta inte är okej för mig." 

Här hytter Wilhelm lite i smyg med näven åt Vera Lind och Therese Svensson. Dom borde inte skrivit dom här debattinläggen i  tidningarna, dom borde ju såklart bara sagt till själva istället när det hände! Jadu Wilhelm, först och främst så kan du ju inte veta huruvida debattörerna sagt ifrån eller inte. Dessutom: hur lätt tror du det är att stå på sig som ensam kvinna i ett kök fullt av burdusa män? Jag kan förstå att du inte har något intresse av att dom här kvinnorna berättar sin historia för tidningarna, att den strukturella diskrimineringen kommer upp till ytan kan ju gagna din verksamhet negativt. Jag skulle aldrig drömma om att gå på din restaurang efter ditt uttalande, och jag tror att många är med mig.

Leif "jag tror inte man skulle sätta upp bilder på fula kvinnor" Mannerström

”Antingen säger man vad man tycker, eller så kan man vara politiskt korrekt och lägga sig på golvet och skrika av fasa. Helt ärligt så har jag inte sett mycket av det där"

Här har Leif helt missuppfattat innebörden av att vara politiskt korrekt. Han verkar tro att det betyder att en inte säger ifrån när en blir illa behandlad. Leif, du kan ju inte heller veta om Therese Svensson och Vera Lind sagt ifrån. Och som sagt, hur lätt är det att säga ifrån när en ständigt är omgiven av störiga killar som en är beroende av att hålla sig väl med för att kunna tjäna pengar. Det är intressant hur både du och Wilhelm verkar tro att en enskild tillsägelse är en magisk formel för förtrycket att upphöra. Ni förstår verkligen inte hur detta är en struktur som kräver större insatser än så för att förändras. Att du inte sett så mycket av "det där" (sexism) förvånar mig inte, du är ju man. 

Uppföljning: om abort

Här följer en kommentar på blogginlägget om abort som publicerades här i december 2012. Nu svarar min kompis, som skrev det informativa inlägget om hur en abort går till, på kommentaren. Anonym, jag vet att det här svaret kommer mer än ett år försent, jag hoppas att informationen når dig på något sätt och om den inte gör det hoppas jag att din berättelse kan ge andra feministisk ilska och kraft att kämpa. Här kommer din kommentar:

Jag är en stenhård feminist som alltid har varit för abort. Det gjorde det antagligen det lätt för mig att fatta ett beslut när det hände mig själv. Själva upplevelsen var väldigt traumatisk. Mycket på grund av det väldigt oprofessionella bemötande jag fick av vårdpersonal. Jag blev gravid fast jag hade kopparspiral och fick det bekräftat på gynakuten, som jag uppsökt eftersom jag hade väldiga smärtor i underlivet. Vid beskedet började jag gråta och fick ingen värme alls. Jag satt där rädd och hulkande och betraktades med irretation. Vid mitt andra besök började (den manliga) gynekologen rota runt i mitt underliv med ett ultraljud och utan att förbereda mig visade han mig mitt foster och dess bultande hjärta. Inte nog med det betedde han sig uppenbart sexuellt, han ställde sig mellan mina ben, lutade sig fram och rättade till min kudde, utan att jag bett om det. Till på köpet sa han att jag skulle vänta med aborten eftersom " det är femtio procents chans att få missfall om man blivit gravid trots spiral". Han tyckte alltså att jag skulle skippa en abort och vänta på ett eventuellt missfall! 

Jag blir arg än i dag (det är fem år sedan) när jag tänker på hur jag blev behandlad. Om jag hade varit mindre rädd, orolig och förvirrad hade jag sagt ifrån och anmält den där läkaren. Jag blir förbannad när jag tänker på den skuld jag upplevde läggas på mig. På de drömmar jag hade ett tag efteråt där jag natt efter natt erbjöds den kopp med blod som de i drömmen sa var mitt barn. 

Jag valde medicinsk abort och bemötande på sjukhuset var mycket bättre än på akuten. Efter att ha ätit de där tabletterna som ska döda fostret spydde jag i två dagar, som en bieffekt. Efter det var det dags att få de sista tabletterna på sjukhuset. Ur mig kom stora klumpar med blod och jag hade en stor blöja på mig i flera dagar eftersom vanliga bindor inte fångade upp allt som skulle ut. Jag tittade på det som kom ut ur mig och försökte få syn på det som var fostret. På sjukhuset fick prata om det och gråta och erbjöds en pappersservett för att torka mina tårar. Trots att jag är för abort upplevlde jag det hela som svårt. Efteråt blev jag väldigt engagerad i frågan och letade efter diskussion angånde abort. Om berättelser och erfarenheter. Jag fann väligt få. Men när jag har vågat berätta är det många som i sin tur har berättat för mig om sin abort. Och jag har ofta slagits av hur vanligt det är. Och hur skambelagt det fortfarnade är. Så, jo jag håller med om den här biten: 

"Det verkar alltså som att det främst är den oönskade graviditeten i sig, samt nekandet av abort som ger psykologiska trauman, inte nödvändigtvis själva aborten i sig, även om detta också kan förekomma såklart."

Anonym

Hej Anonym! Tack för din berättelse. Det är jätteviktigt att upplevelser som dina kommer till ytan, framför allt för att ett förändringsarbete skall kunna ske. Personer som genomgår abort måste få möjlighet till en så skonsam upplevelse som det bara går och i detta är bemötandet från personal en faktor som har stor betydelse. Att du upplevde en bristande empati och värme, att du inte blev tillräckligt förberedd på vad du skulle komma att uppleva under undersökningen och att personen dessutom verkar ha betett sig ytterst olämpligt vad gäller den fysiska närkontakten är ju verkligen dåligt. Dessutom verkar det som att det funnits en bristande faktakommunikation. "Det är femtio procents chans att få missfall om man blivit gravid trots spiral" är förvisso ett faktamässigt påstående. Men vad ska du göra med denna info?

Jag tänker mig att du hade behövt få följande uppgifter: Poängen med att avvakta med aborten och vänta på ett eventuellt missfall är att man på så vis kan undvika de risker som ett medicinskt eller kirurgiskt ingrepp innebär. Missfall framkallade av kroppen själv har större sannolikhet att vara skonsamma för din fysiska hälsa.

Såsom jag uppfattar situationen efter ha läst din beskrivning, hade du behövt denna ytterligare info för att kunna göra informationen begriplig i sitt sammanhang. Och poängen med att ge denna info måste vara att du ska få vara delaktig i din egen vård genom att du får relevant kunskap om vården. Att inte få den möjligheten tycker jag är oacceptabelt.

MVH

Filippas kompis (numera färdig läkare)

För fler berättelser om abort rekommenderar jag alla att se Emma Thorsanders film Embryo. 

 

Hej!!!

Long time no seen! Vad har hänt sen sist i mitt liv kanske ni undrar. Jo jag har haft influensa :c därav den lille bristen på uppdatering. Tackar världens bästa tjej (min tjej alltså) som tog hand om mig trots smittorisken och gav mig avslagen cocacola med saltflingor i. Annars inget spännande. Såg den här filmen i helgen:

Meryl och Julia är fantastiska som mor och dotter i varsin kris och en gemensam kryddat med massor av skuldkänslor. Men det märks att denna filmen är baserad på en pjäs, ibland är den såpass teatralisk att det blir lite jobbigt.

Asså, vet ni hur glad jag blir när ni ställer frågor här eller!?!? Svar jätte. Lovar att jag ska svara asap. pussokram