Chef's table

För mina fellow food-nörds kan jag tipsa om dokumentärserien Chef’s table som finns på Netflix. Okej, tyckte egentligen bara ett avsnitt var bra, det som handlade om Niki Nakayama. Niki, du är min idol. Ingen i hennes familj ville att hon skulle starta en restaurang, många misstrodde henne förmåga att ens laga mat för att hon är kvinna,  men hon stod på sig. Öppnade en sushi-restaurang i LA som gick skitbra. Familjen var glada och nöjda för att cashen rullade in men Niki trivdes inte. Hon tyckte sushi var tråkigt och ville laga mat som var mer ”henne”. Så trots att alla var emot det sålde hon restaurangen och öppnade en Kaiseki restaurang istället. Fast hon är så jävla chefig och lyckats att motbevisa alla är hon så jävla fin och ödmjuk. Hon känner ett enormt ansvar för att varje gäst ska bli nöjd, komponerar individuella menyer, sparar vad alla gäster ätit tidigare enligt Kaiseki-traditionen och försöker få in så mycket kärlek som möjligt i varje anrättning.

Så jävla fattigt med hennes brorsa som velat starta egen restaurang men misslyckats, men han kan inte vara glad för sin syrras skull. Nej nej. ”vi har olika intressen” säger han och flinar hånfullt. Sen är det så tradigt att Nicki varje kväll på restaurangen drar för luckorna i köket ut mot restaurangen, för att hon inte vill låta gästernas upplevelse påverkas av eventuella fördomar mot att hon skulle vara kvinna. En blir jävligt förbannad för all skit hon får stå ut med, men också glad för hon driver en fantastisk o helt unik restaurang och jobbar ihop med sin fru och dom är så pass gulliga mot varandra o ett riktigt kreativt dreamteam. Så se detta tycker jag! glad fredag!

Sommarvikarie

Nu har jag jobbat kväll i hemtjänsten i sex veckor. Under dessa sex veckor har jag träffat säkert 20-30 personer som då är mina vårdtagare. Vissa har jag träffat flera gånger i veckan och flera gånger varje kväll. Andra har jag bara träffat en gång i typ fem minuter. Vissa välkomnar en in i sitt hem och pratar med en som en gammal kompis redan första gången en kommer. Andra är misstänksamma och reserverade hur många gånger jag än är där. Egentligen är hemtjänsten ett riktigt bisarrt jobb att vikariera i. Oftast går du själv hem till en person som inte känner dig. Sen är du där ett antal minuter. Kanske kommer du tillbaks nästa dag om du får samma schema, kanske inte. Det är ett jobb som kräver att du lär känna din vårdtagare, och för mig känns det som att jag ska sluta precis när det har hänt.

Det bästa är när jag får gå på samma schema under en längre period. Då kan en lära sig att jo jag har tid att stanna och prata fem minuter extra med den här tanten istället för och stressa iväg för att besöket ska ta tio minuter enligt schemat, men jag hinner att det tar 15 minuter. Den här tanten däremot tar dubbelt så lång tid som schemat anger så det får jag räkna med. Den här gubben säger alltid att han inte är hungrig med ställer jag fram två mackor till honom så äter han upp dom med god aptit. Helt enkelt: det är ett jobb som går ut på att lära känna människor, möta dom, se dom och tillgodose deras behov efter bästa förmåga.

Jag skyndar från hem till hem, byter blöja, fixar kvällsmat, ger nattmedicin, tar av stödstrumpor. Vissa snicksnackar en med om klassikern Vädret, andra om aktuella händelser, andra är mer personliga pratar om sig själva och sitt liv, frågar dig om ditt liv.  Så ibland har en tid att fråga hur vårdtagaren mår. Då kanske den är jätteledsen för att den inte längre kan besöka sin bortgångne partners grav. Eller har svårt att sova för att så många tankar snurrar i huvudet. Självklart uppstår en relation mellan mig och vårdtagarna. Nu har sex veckor gått och då är det tack och hej. Alla vårdtagare hinner jag inte säga hej då till, för det är olika rundor varje gång en kommer in i kontoret och jag vet inte vilken runda jag ska gå min sista dag som är idag.

Så ja, det känns lite sorgligt att det är min sista dag, men ganska skönt också för sen är jag fan ta mig leeedig till 31 augusti :))))) Och mina gullegamlingar glömmer jag aldrig,  hoppas dom vet om det.

Serving some vårdbiträde realness brought to you by Malmö stad