Filippa, 7 år

Kommer ni ihåg på lågstadiet när alla barn i klassen skulle sitta i en ring och berätta för varandra vad dom fick i julklapp? Om ni inte kommer i håg det för att ni aldrig har varit med om detta, skönt! Om ni inte kommer ihåg detta för att ni förträngt det, usch. Som litet barn av den privilegierade medelklassen var denna *myzstund* aldrig något problem. Men dom som kanske inte hade föräldrar med ekonomi som tillät dom köpa den senaste Barbien/ mjukt gossedjur/ en leksaksglassmaskin. Fy vad jobbigt. Eller dom som inte firar jul. Eller dom som sätter det kristna budskapet i centrum och kanske endast får ett par varma praktiska strumpor (obs finns dom). Snacka om att understödja konsumtionssamhället. Och snacka om att peka ut de familjer som inte har lika mycket pengar. Jag älskar min lågstadiefröken men här tänkte hen inte hela varvet runt.

Iallafall, till saken, trots att detta inte är den bästa traditionen tänkte jag berätta för er vad jag fick i juleklapp. Nämligen detta:

 Som ni ser har jag börjat läsa "Rosa-den farliga färgen" en bok där Fanny Ambjörnsson granskar det patriarkala samhället genom att undersöka svenska medelklassföräldrars förhållande till rosa. Kort sagt är förhållandet att på tjejer är rosa fult för då blir de väna, näpna och stereotyp. På pojkar är rosa fult för de blir de bögar, vilket är fel.

Här nedan har jag fotat av en intervju med ett medelklassheteropar som Fanny Ambjörnsson har gjort. Det är Susanne och Fredrik, föräldrar till tvillingarna Alice och Sebastian.

Orkar ni inte läsa igenom all denna suddiga text så är det detta jag vill skriva om:

Fanny frågar om det är några speciella egenskaper föräldrarna vill förmedla till sina barn. Susanne berättar att självförtroende är viktigt för henne. Fredrik menar att det kommer lite senare. Susanne fortsätter och berätta om när hon var vikarie i en lågstadieklass där killarna var bråkiga, tog all uppmärksamhet och fick sin vilja igenom medan tjejerna var tysta och "duktiga".

Fredrik: men det är väl ingen skillnad nu?
Susanne: Nej, nu är det ingen skillnad. Men jag tänker att jag vill att hon ska ta plats. Det har jag funderat mycket på. Alice ska ta plats och inte vara någon vän liten handuppräckande flicka som kommer i bakgrunden och lätt låter någon annan ta över.


Sen kommer självklart lite liberalism in i konversationen, Alice ska ha frihet att välja, kunna bli företagsledare. Eller vad hon vill kram. Men det var inte det jag ville skriva om. Det är faktumet att det alltid är kvinnorna som problematiseras när det handlar om jämställdhet. Det är kvinnorna som ska ta mer plats, inte männen som ska ta ett steg tillbaka och lyssna. Det är kvinnorna som ska våga, sluta vara så mesiga, inte männen som ska sluta ta upp allt syre i hela rummet. Det är de kvinnliga DJsen som ska bli fler, inte de manliga bokarna som ska tänka och kolla lite utanför lådan. Och så vidare och så vidare forever and ever.

Det tipset jag skulle vilja ge Susanne och Fredrik är således (ok fint ord, för din skull):

Lär Sebastian att hans syster Alice är lika mycket värd som honom. Lär honom att de båda är får lov lika mycket plats. Att de båda två kan leka både tebjudning och djungeläventyr på och att det är precis lika coolt, häftig och bra att leka båda grejerna. Den kraft som leksakskedjor, genusomedvetna vänner, släktingar, dagispersonal och hela det patriarkala samhället utövar säger ibland nämligen precis tvärtom. Men lär ni (och alla andra föräldrar samt alla andra som vistas i barns närhet samt påverkar dom) er son Sebastian att er dotter Alice är lika bra som honom, då kommer hon inte behöva TA plats. Platsen kommer vara där och vänta på henne. Precis som den redan är för Sebastian.