Patrik Sjöberg och övergreppen

Idag har denna nyhet skakat Sverige. Patrik Sjöberg har gått ut och berättat (inte bara berättat, han har till och med skrivit en bok) att han som tonåring blev han sexuellt utnyttjad av sin tränare och styvpappa Vilo Nousiainen. Detta fick mig att tänka på en artikel jag läste i F-ordet. Lars Gårdfeldt skriver om den allmänna uppfattning som råder i samhället: män kan inte bli våldtagna.

”Berättelsen om mannen rymmer aktivitet och erövrande. Mannen bejakas som oövervinnerlig och ointaglig. Han har kontroll och frihet. Han behöver inte alltid vara god, men han är alltid stark. Mannen - han är gärning och aktivitet, initiativ och handlingskraft. Berättelsen om kvinnan är en annan. Hon har inte samma makt och inflytande. Hon är inte lika fri,. Men hon är god. Och svag. Hennes kropp är mjuk och sårbar. Hon är intaglig, hon kan erövras, bli tagen.”

Ett talande utdrag ur Gårdfeldts mycket intressanta text. Det kan såklart finnas många anledningar till varför Patrik Sjöberg valt att hålla tyst om sitt övergrepp i alla dessa år. Han ville koncentrera sig på karriären och att svenska folket skulle se honom som en idrottsman och inte en representant för pedofili-utsatta barn. Mannen som utsatte honom för övergreppen var faktiskt hans styvfar och kanske tyckte Patrik Sjöberg att (ingift)blod åndå är tjockare än vatten. Kanske hjälper det att mannen ifråga nu har gått bort. Eller så var anledningen till att Patrik Sjöberg inte berättade skammen. Den skam som alla offer för övergrepp i viss mån känner. Men för en kvinna är det ändå relativt lätt att berätta. Hon får ta på sig offer-rollen och omgivningen tycker synd om henne. Men det var ju ändå väntat. Hon är ju så snygg, och så gick hon ju själv i parken och hennes kjol var faktiskt väldigt kort. Men hur ska en behandla en utsatt man? Han, som är så stark och ointaglig, passar helt enkelt inte in i offer-rollen. Och vad blir då kvar? Vad händer med en man som faktiskt blivit våldtagen?

Självbiografiska serier is the shit

Jag har, som jag bloggat om, läst Alison Bechdels Husfrid som var riktigt fet. Just nu håller jag på med Persepolis, ett svartvitt seriealbum som handlar om författaren Marjane Satrapis barndom i revolutionen och krigets Iran. Både upplysande, intressant och roligt att läsa. Jag rekommenderar den starkt!

 

Jag är tillbaka. Och jag är förbannad

Som ni kanske märkt har feministbloggen tagit lite påsklov, men nu är jag tillbaka med en artikel jag läste i Sydsvenskan på skärtorsdagen. Ja, jag vet att det är ”längesedan” men om någon missade den får ni ju en ny chans nu!

Det finns få saker som gör mig så förbannad som när folk i allmänhet och föräldrar och politiker i synnerhet, ska tvinga på små barn som knappt kan skilja på höger och vänster, en stereotyp könsroll där det inte finns någon möjlighet för personlig utveckling. Rubriken är ett citat av Sverigedemokraten Nina Kain som sitter i Malmö kommunfullmäktige som jag läste idag i torsdagens Sydsvenskan. Jag är ute i sommarstugan så det finna ingen annan tidning. Men hur som helt. Uppenbarligen har Nina Kain inte läst boken ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2”

Vidare fortsatte Nina Kain att hon står för detta uttalande, som hon spottade ur i sig i samband med en debatt i fullmäktige över den rödgröna majoritetens jämställdhetsplan. En plan som jag tycker låter ganska bra, kanske inte tillräckligt radikal för min smak, men helt okej. I planen står det bland annat:

·         Hela Malmö stad ska arbeta för att ge alla kvinnor och män, pojkar och flickor, likvärdig service, myndighetsutövning, fördelning av resurser, makt och inflytande. So far so good, men som sagt, ganska mesigt.

·         Som arbetsgivare ska Malmö stad arbeta för likvärdiga anställningsvillkor och arbetsförhållanden för kvinnor och män och för jämn könsfördelning inom olika yrkesgrupper. Malmö stad ska förhindra sakliga skillnader i lön. Här börjar det likna något: jämn könsfördelning inom olika yrkesgrupper, definitivt tummen upp!

·         Malmö stad ska presentera könsuppdelad statistik som underlag när pengar och resurser ska fördelas. Fett!

·         Arbetet med genuspedagogik på skolor och förskolor ska prioriteras. Mycket bra!

·         Planeringen av kollektivtrafiken ska ta hänsyn till båda könens erfarenheter. Jag förstår inte riktigt vad de menar, politiker alltså, med det är säkert bra att ta hänsyn till båda könens erfarenheter.

·         Kvinnor och män ska få likvärdig social omsorg. Amen det är ju självklart.

Detta är, i korta drag, förslaget. Det som oppositionen inte för sitt liv kan gå med på är könsuppdelad statistik, då blir det moralpanik och prat om särbehandling. Men hur ska man kunna upptäcka, och därmed motverka, orättvisor om man inte för statistik över dem? Sedan blir oppositionen också rädd för att kommunen ska sträva efter en jämn könsfördelning inom olika yrkesgrupper. Då blir det genast höga skrik om det finaste som finns nämligen ”individens frihet”. Men kan det verkligen vara en slump att av de ”individer” som väljer att arbeta som undersköterskor är typ 99,99999999% kvinnor? Inse att det handlar om ett strukturellt, patriarkalt system som måste motverkas genom lagstiftning, inget kommer att hända om ni håller på och hänvisar till ”individens frihet” hela tiden!

  

Här kommer två citat till som fick mig att spotta, fräsa och se rött. Var är systerskapet liksom?



"Lika lön för lika arbete är självklart. Men kanske kvinnor förhandlar sämre än män." Ni ser att alla sexister inte är gubber. De kan också heta Nina Kain och vara sverigedemokrat. Eller så kan de heta Martina Jarnbring Palm och vara moderat. "Ni ställer män mot kvinnor. Är könsmaktskampen vänsterns nya överideologi efter klasskampen?" Det kan en verkligen fråga sig.



Dagens sexistiska citat

Du får fem spänn om du kan gissa vad det här citatet handlar om:

"Det är som en kvinna med snygga ben"

Nej jag bara skoja, du får inte fem spänn. Jag ska bara säga vad det handlar om. Här fortsätter citatet:

"Om du ursäktar. Jag menar att det visar på dynamik och lyx"

Vem sa det här då? Jo ni, det var Volvo personvagnars vd Stefan Jacoby som gjorde detta uttalande i en intervju. När han insett hur gubbigt det lät att jämföra en bil med en snygg kvinna lade han till den sista delen av citatet. Bilen ifråga är inte riktad till kvinnor med snygga ben, målgruppen är snarare nyrika kinesiska affärsmän. Trots detta är bilmässan i Shanghai fylld av kvinnor. De är inte konsumenter till de stora, bensinslukande samt omvärldsförstörande monstren, däremot får de stå relativt lättklädda bredvid bilen och smila som en slags fin accessoar en får på köpet. I bilföretagens bolagsstyrelser är det dock helt kvinnotomt. Fast sedan är ju frågan: blir ett miljöförstörande företag som bidrar till växthus effekten, att livsviktiga råvaror tar slut o.s.v., bättre av att det sitter kvinnor med i styrelsen? Fast då är det iallafall ett problem mindre, företaget är inte ojämställt och sexistiskt längre, om än fortfarande miljöförstörande.

Jag skulle kunna sträcka mig så långt som till att säga att Volvos nya modeller är som Stefan Jacobys ben: inte så snygga och de gör inte ett dyft för att förbättre vår miljö.

Fittileaks

Som ni säkert känner till är jag och många med mig sjukt förbanand på Filip och Fredrik för att de aldrig kan think outside the cocks. Nu har Aftonbladet startat ett upprop mot Nittileaks där gubbe efter gubbe figurerar. Fittileaks! Där listar de kvinnorna som gjorde nittiotalet värt att minnas. Daniel Perniklinski har skrivit en mycket intressant krönika där han berättar att som pojk på nittiotalet var det en omöjlighet att ha en kvinna som förebild. En kunde helt enkelt inte tänka sig att se upp till någon av det motsatta könet. Jag tror och hoppas att vi kommit en längre bit på vägen idag och att bakåtsträvare som Filip och Fredrik inte förstör allting med den blöta filt osande av grabbighet som de lägger över tv-tablån.

Två inspirerande kvinnor som nämns i Fittileaks är Alexandra Dahlström och Rebecka Liljeberg, som spelade  Elin och Agnes i fantastiska nittiotalsfilmen Fucking Åmål.

Killar med gitarr

Jag är nyss hemkommen från en mycket trevlig picknick i Folkets Park i Malmö. Vi fikade och njöt av solen tillsammans. Det fanns bara ett litet smolk i glädjebägaren:

Gitarrkillen

Japp, så fort solens första strålar visar sig och folk vågar sig ut på stadens gräsmattor kryper han fram. Med sin gitarr i den ena handen och en öl i den andra sätter han sig och river av de två ackord han kan, samtidigt som han skränar runt något som ska föreställa Knocking on Heaven’s Door. Runt omkring honom sitter ett gäng med gapande brudar och lyssnar andäktigt. Spela själva tjejer! Jag lovar att ni hade kunnat minst lika bra som honom, om inte bättre!

Här har vi honom! Observera tjejernas beundran och hans mycket nöjda min.

Brick Lane- en roman om ett "kvinnoöde"

Nyligen har jag börjat läsa romanen Brick Lane som Monica Ali har skrivit. Den behandlar ett kvinnoöde, nej förlåt mig här måste jag göra en lite avstickare:

Varför heter det alltid kvinnoöde när romanen handlar om en kvinna, medan ordet mansöde aldrig fallit på någons läppar, även om boken handlar om en man? Jo, det är för att mannen är normen, så när en bok handlar om en hane behöver det inte ens nämnas. Handlar det däremot om en kvinna är ju det jättekonstigt och journalister som recenserar samt författare av texten på baksidan till boken måste pointera detta häpnadsväckande faktum genom att deklarera att boken behandlar just ett kvinnoöde. Detta kan jämföras med att politiska partier ofta har kvinnoförbund, men inga mansförbund, samt att man ofta debatterar kvinnofrågor, men aldrig mansfrågor.

Så, nu var jag färdig med avstickaren. Denna mycket intressanta roman handlar om bangladesiskan Nanzeen, som vid 18-årsålder gifts bort med en landsman som immigrerat till England. Denna landsman är inte bara tjugo år äldre, han är även tjock, ful och pratar oavbrutet om sig själv. Nanzeen försöker vara en god hustru, dagarna spenderar hon med att städa hemmet och laga maten som ska stå färdig på bordet när maken kommer hem. Då tvättar hon hans smutsiga strumpor och underkläder, lägger fram hans pyjamas och (varning för känsliga läsare) hyvlar av förhårdnader ifrån hans fötter! Detta måste Nanzeen göra, för även om hennes man inte slagit henne är och inte visar några som helst tecken på att göra det, vet man aldrig när vänligheten kan utbytas i grymhet om Nanzeen begår ett misstag.

Nanzeen kan ingen engelska och spenderar således sina dagar isolerad i den övermöblerade lägenheten. Hennes enda kontakt med omvärlden är de bangladesiska grannarna Mrs. Islam och Razia. Den första verkar hittills mest vara en elaksinnad skvallertacka, medan den andra är mer rebellisk, klipper sitt hår kort och tar engelsklektioner. Hittills har boken inte varit så spännande om än väldigt intressant, men på baksidestexten står det att Nanzeen kommer att ha en het affär, med en yngre man så det ser vi framemot. Ett av de mest gripande citaten ur boken är vad Nanzeens mamma säger till henne under barndomen hemma i Dhaka:

”If God had wanted us to ask questions, he would have made us men”