Det måste ju vara betydligt lättare nuförtiden

Som Kakan skriver om e det ju liksom inte så att en hbtq-person kommer ut en gång i livet o sen e d över, nää minsann, i stort sett varje dag kommer en ut. Ofta sitter jag och pratar med en person och nämner lite i förbifarten min flickvän. Säg att vi pratar om glass och ja ba "åh min tjej o jag åt glass igår, riktigt gott va det, va gillar du för sorts glass?" oftast svarar personen "eeehhh vanilj". Men sen kommer frågorna. Din tjej, alltså din flickvän? Är du lesbisk? Är hon lesbisk? Hur va det när du kom ut? (ba hej jag kommer ut för dig just nu om du inte märker det, men med den här frågan syftar personen på när jag berättade för familjen) har du haft sex med en kille? Undrar du inte hur det känns? Det måste ju vara betydligt lättare att vara... ja du vet, nuförtiden!

Vi skulle kunna tala om såpass mycket här. Men jag väljer att fokusera på den här lille siste meningen. Vafan vet du om det person jag kommer ut för??? Visst, hbtq-personer kanske inte stenas till döds här i Sverige som i andra delar av världen. Men det begås fortfarande hatbrott mot oss och vi har inte samma juridiska rättigheter som de personer som lever inom heteronormen. Jag kan berätta om två händelser som hänt mig inom loppet av två veckor för att personen jag älskar är en tjej.

1. Min flickvän o jag stod vid busshållplatsen och pussades hej då. Hon tog bussen, jag cyklade iväg. När jag nästan är hemma ropar en man i en bil på gatan där jag cyklar "ursäkta!" till mig. Glad i hågen tänker jag att jag ska hjälpa honom hitta vägen. Så först frågar han var ett köpcentrum ligger. Jag förklarar snällt och trevligt. Sen säger han såhär "jag körde förbi dig vid busshållplatsen. Va det en tjej du stod med? är du bi? är du lesbisk? jag bli helt ställd o ba "varför frågar du det här?" o bara cyklar iväg. Hinner dock höra "för att det är så jävla sexigt" medan jag susar iväg.

2. Cheien och jag är på en gårdsfest på valborg och har kommit ifrån gänget vi är där med. Vi pussas lite och fram kommer en full ful kille, ställer sig typ 10 cm från våra ansikten, fistpumpar (???) o skriker "yeahyeahyeah". Vi blir fly förbannade och puttar bort honom o skriker typ lägg av för fan. Sen vänder vi på klacken och går. Men killen följer efter oss ett bra tag och vrålar "ni behöver inte ta till våld! ni behöver inte va så våldsamma!" Jag tyckte det va grymt obehagligt och ja det säger kanske sig självt att hela kvälljäveln va förstörd. 

Jag förnekar inte att jag massor av fördelar som etniskt svensk, medelklass, cis-kvinna från ett kärleksfullt hem som accepterar mig, eller lol det där är fel, att jag berättade för dom att jag gillar tjejer ändrade inte deras syn på mig alls. Min familj har inte "accepterat" att jag är lesbisk, de har bara fortsatt som vanligt att älska sin dotter och syster. Än så länge har jag inte blivit nerslagen och min sexualitet är inget straffbart i just det land jag lever i. Men det är ju fortfarande inte bra. Exempel 1 och 2 hade ju ej skett om min tjej var en kille (obs uäääh). Dessutom: i vilket heterosexuellt förhållande diskuterar parterna om de ska fortsätta pussas på stan eller om det känns för jobbigt med alla människor som glor? När diskuterar en tjej och en kille som är ihop till vilket resmål det känns okej att åka på semester till med tanke på den generella attityden samt risken för trakasserier i det landet? Och dom här två exemplen är ju vara otroliga lyxproblemen jämfört med att oroa sig för att bli utstött av sin egen familj eller nedslagen av en lagkamrat i omklädningsrummet. Det är lättare att vara hbtq-person idag jämfört med på femtiotalet, men det är ju absolut inte bra. Det räcker inte med att det är så "bra" som det är nu. För vissa, även i Sverige, är det stundtals rent ut sagt för jävligt och för vissa är varje dag en kamp. Därför måste vi fortsätta kämpa och det är dags att alla som inte har en öppen hbtq-person i sin omdelbara närhet kryper ur sin trygga vanföreställning och läser på lite om hur jävligt det kan vara för oss.