Here Comes the Sun

Nu tänkte jag berätta om denna föreställning jag var och såg på Intiman igår. Det var med min dramagrupp så skolan pröjsade, gött med gratis kultur! I alla fall, jag var allmänt osugen på livet, svag och trött igår. Kanske inte det bästa tillståndet att se en 2,5 timmar lång föreställning om döden (inklusive paus). Men det var ganska gött ändå. Teamet bakom föreställning (Copy paste Klas Abrahamsson, Ronny Danielsson och Roger Lybeck) har tidigare gjort den bejublade föreställningen All We Need is Love. Män som gillar Beatles verkar dom vara.

Hursomhelst, Here Comes the Sun är till viss del baserad på intervjuer med människor som varit eller är i kontakt med döden på något vis. Skådespelarna gestaltar en begravningsentreprenör, en cancerpatient, en FN-arbetare från Afghanistan osv. Däremellan var det lite konstlade arty-farty danser, förmodligen för att det inte skulle bli för mycket att ta in på en gång. Tyvärr kändes det mest lite töntigt. Det bästa var Marianne Mörcks egna anekdoter. Ett geni är hon denna kvinna, fucking älskar henne. Så rolig och allt hon säger går rakt in i hjärtat. Lika fantastiskt var Cecilia Lindroths porträtt av en kvinna med bröstcancer som är tacksam för varje soluppgång och längtar efter falafel. Och Mörck och Lindroth tillsammans när de är två hårt arbetande hemtjänstare som dricker kaffe och pratar om sitt jobb.

Så, en fin föreställning, men ni hade kunnat hoppa över den tjatige gubben med alzheimers. Usch nu kände jag mig hjärtlös. Ja, alzheimers är hemskt, men så fort jag ser en babblande gubbe stänger jag av hjärnan. Och hela föreställningen kändes kanske väl lång. Samt dansen. Teaterdans kan funka fint (se bara på den hypnotiska tapeten som jag rekommenderar starkt!) men det måste kännas okonstlat. Och det gjorde det inte här.


Cecilia Lindroth som cancersjuk, oh gud hjärtat bara brister av hennes leende.

Älskar henne.