Förbjuden kärlek

Så heter en film som hade premiär i Sverige den 2 december. Här kan ni höra regissören  Maryam Keshavarz själv berätta om sitt verk. Efter att Circumstance, som den heter på engelska, spelats in, visats och bl.a vunnit publikpriset på Sundance festivalen kan varken hon eller skådisarna återvända till Iran eftersom regimen har fördömt filmen. 


Förbjuden kärlek handlar om tonåringarna Shireen och Atafeh. Trots regimens hårda kontroll över folket utforskar de både Teherans undergroundklubbar, diverse substanser samt varandras kroppar. Kort sagt: denna filmen vill jag se! Men, trots det faktum att huvudpersonerna blir kära och ett par så vill regissören inte påstå att filmen handlar om lesbianism:

Varför valde du homosexualitet som ett tema?

– För mig är det inte så mycket en film om homosexualitet som en film om kvinnlig sexualitet i en islamisk kontext. Filmen handlar om hur man uttrycker sig i en repressiv och våldsam omgivning, fast man inte får. Man ska också komma ihåg att Iran har en väldigt ung befolkning – vilket gör att den sexuella spänningen är påtaglig. Ibland känns det som om trottoarerna ska explodera.

(Sydsvenskan)

Jag säger inte att det Maryam Keshavarz säger är dåligt. "En film om kvinnlig sexualitet i en islamisk kontext" är både bra, viktigt, intressant osv. Jag säger inte heller att om en film handlar om två tjejer som är kära i varandra måste det vara det centrala temat och huvudpoängen med hela filmen. MEN. Föreställ er detta scenario:

Ali och Darius lever ett förbjudet liv i regimens Iran. De utforskar Teherans undergroundkultur och inleder en kärleksrelation.

Då hade regissören aldrig sagt "För mig är det inte så mycket en film om homosexualitet som en film om manlig sexualitet i en islamisk kontext." För så fort en kille så mycket som smeker en annan kille över kinden får han en självlysande bögstämpel i pannan. Två killar i en kärleksrelation skulle aldrig förminskas till att de "utforskar" sin sexualitet. (Nu kommer lite ironi från min sida/presentation av vad jag upplever är allmänhetens åsikter) Att en kille som blir kär i en kille bara kommer att vara kär i killar resten av livet, självklart! Vi vet ju alla att en "bisexuell" kille är bög egentligen. En tjej som blir kär i en tjej är ju bara förvirrad och har inte träffat mr. Right ännu. (Möjligtvis undantaget om hon är superbutch.) En bisexuell tjej är ju bara JÄTTEförvirrad. Hon är liksom varken en äkta flata eller killälskare, varför ska hon hålla på sådär och larva sig? 

Vad är egentligen värst då? Jag skulle vilja säga att kvinnorna, som alltid, har det värst. Att ständigt behöva få sin älskade sedd som sin kompis. Sitt livs kärlek som ett experiment. Visst, bögar får leva med att ha sin sexualitet som främsta karaktärsdrag och egenskap för typ resten av livet, men åtminstone viftas deras kärlek inte bort som en "fas".