Nu tänkte jag
blogga lite om min nya spaning. Spaningen handlar om en, för mig,
nyupptäckt form av manlig gemenskap. Det finns många former av manlig
gemenskap. I svenska bolagsstyrelser. I fotbollsomklädningsrum. Över flashback.
Den manliga gemenskapen jag har upptäckt utspelar sig på privata fester, alltså
sådana fester där det inte finns en dj, utan en dator kopplad till ett
högtalarsystem med spotify och youtube. Detta kan resultera i att festdeltagare
springer fram och tillbaka som yra höns till datorn och varje persons
omsorgsfullt valda låt spelas i cirka 5 sekunder innan någon byter till en
"bättre". Men kanske oftare resulterar det till att ett gäng goa
grabbar ställer sig som i en mur runt datorn och sätter igång någon form av
psykadelisk dubstep som ingen förutom dom känner till. Sen står dom där och
diggar med på ett väldigt våldsamt sätt och göttar sig i den goa grabbigheten
och gemenskapen, no homo. Den här muren av sprattlande ben, viftande armar och
headbangande huvuden är dessutom livsfarlig att ta sig igenom, så att byta låt
är en omöjlighet.
Det finns ju
något hos killar som gör att dom själva upplever att allt de gör är väldigt
intressant, kompetent och relevant, förmodligen all patriarkalisk pepp.
Det
sjuka är att min lilla spaning tydligen tar sig ut på klubbarna också. T.ex. så
har Kakan berättat om på sin blogg att när hon
spelat, hon som är en grym DJ, plus är inbokad, plus får betalt, plus står på
affischen, också vidare plus, blir hon approachad av diverse löst folk (läs
män) som undrar om inte de kan få "köra lite". Alltså ta över hennes
fabulösa DJ-set och spela psykadelisk dubstep eller motsvarande. Trött blir
jag, så trött.
 |
Kolla på denna istället!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar