I den här artikeln skriver före detta förskoleläraren Johan Ingerö upprört om att genuspedagoger förespråkar lärarledda, genuspedagogiska lekar istället för fri lek. Johan tycker att det är otroligt hemskt att genusexperten Ingemar Gens, genuspedagogen Pär Eriksson samt professor emerita i barn och ungdomsvetenskap Birgitta Knutsdotter Olofsson alla fördömer den fria leken. Varför? Jo för som Ingemar Gens säger i en intervju i Svenska Dagbladet:
”Fri lek riskerar att bli uteslutande, könsstereotyp och gynna förtryck”
Men Johan Ingerö tycker att den fria leken är det absolut vackraste som finns. Han får tårar i ögonen när han tänker på hur barnen genom den fria leken utvecklas och växer upp till självständiga och tänkande individer. Jag däremot håller med Ingemar till hundra procent. Jag skulle vilja säga att barns ”fria” lek är otroligt begränsande. Barn är otroligt receptiva. De vet, från barnprogrammen på TV och BR:s leksakskatalog, att flickor stillsamt ska leka med dockor, medan pojkar ska köra snabba racerbilar. Därför går flickorna till dockhörnan och pojkarna till bilhörnan, som så många dagis har helt åtskilda. Den ”fria” leken leder således till att barnen placeras i snäva könsroller, och att de inte leker pojkar och flickor tillsammans, utan alltid uppdelade efter kön.
Varför tycker så många vuxna att det är så hemskt att tvinga barn att leka på ett jämställt och bra sätt, när vi tvingar dem till så mycket annat. Tänk om det blev sådana ramaskrin även på andra områden inom barnuppfostran:
”Mitt barn vill bara äta godis, hen vägrar att äta grönsakerna på tallriken. Så jag brukar inte låta ungen gå från bordet förrän hen har ätit upp dem.”
”nej, gud vad hemskt, om ditt barn VILL äta godis så måste du ju låta det göra det!”
”Mitt barn vill inte gå ut, utan bara sitta inne och titta på TV hela dagarna. Jag brukar dra ut kontakten på TV:n och tjata på mitt barn tills hen kommer.”
”Vilken gräslig förälder du är, om ditt barn VILL titta på TV supermycket så måste hen ju få göra det!”
Varför är det okej att tvinga barnen att agera annorlunda i följande situationer, men inte i de här fallen:
”Min son leker bara krig med massor av andra pojkar. De slåss och bråkar hela tiden för att mäta sin styrka. En pojke får inte vara med längre för att han grät när han slog sig. Flickorna pratar de inte ens med. Jag är rädd att min son kommer att växa upp till ett sexistiskt svin, oförmögen att visa känslor och utan förståelse för det andra könet”
”Min dotter sitter stillsamt i lekvrån på dagis hela dagen, och tar hand om dockorna. Hon lagar mat på spisen och städar med en leksaksdammsugare. Det finns inga pojkar med i leken utan bara andra flickor. När jag frågar om hon inte vill ha tights på sig så att hon kan röra sig mer fritt när hon är ute, säger hon att fröken tycker att hon är fin i sin klänning. Jag är rädd att hon kommer att växa upp till en kvinna som skapar sig självkänsla endast genom relationer och omhändertagande av andra, samt bekräftelser av sitt utseende”
Om vi genom genuspedagogiska lekar kan ge dessa barn en annan verklighetsuppfattning än den som serveras av multinationella företag, ska vi inte göra det då? Jo klart vi ska!
 |