Idag har denna nyhet skakat Sverige. Patrik Sjöberg har gått ut och berättat (inte bara berättat, han har till och med skrivit en bok) att han som tonåring blev han sexuellt utnyttjad av sin tränare och styvpappa Vilo Nousiainen. Detta fick mig att tänka på en artikel jag läste i F-ordet. Lars Gårdfeldt skriver om den allmänna uppfattning som råder i samhället: män kan inte bli våldtagna.
”Berättelsen om mannen rymmer aktivitet och erövrande. Mannen bejakas som oövervinnerlig och ointaglig. Han har kontroll och frihet. Han behöver inte alltid vara god, men han är alltid stark. Mannen - han är gärning och aktivitet, initiativ och handlingskraft. Berättelsen om kvinnan är en annan. Hon har inte samma makt och inflytande. Hon är inte lika fri,. Men hon är god. Och svag. Hennes kropp är mjuk och sårbar. Hon är intaglig, hon kan erövras, bli tagen.”
Ett talande utdrag ur Gårdfeldts mycket intressanta text. Det kan såklart finnas många anledningar till varför Patrik Sjöberg valt att hålla tyst om sitt övergrepp i alla dessa år. Han ville koncentrera sig på karriären och att svenska folket skulle se honom som en idrottsman och inte en representant för pedofili-utsatta barn. Mannen som utsatte honom för övergreppen var faktiskt hans styvfar och kanske tyckte Patrik Sjöberg att (ingift)blod åndå är tjockare än vatten. Kanske hjälper det att mannen ifråga nu har gått bort. Eller så var anledningen till att Patrik Sjöberg inte berättade skammen. Den skam som alla offer för övergrepp i viss mån känner. Men för en kvinna är det ändå relativt lätt att berätta. Hon får ta på sig offer-rollen och omgivningen tycker synd om henne. Men det var ju ändå väntat. Hon är ju så snygg, och så gick hon ju själv i parken och hennes kjol var faktiskt väldigt kort. Men hur ska en behandla en utsatt man? Han, som är så stark och ointaglig, passar helt enkelt inte in i offer-rollen. Och vad blir då kvar? Vad händer med en man som faktiskt blivit våldtagen?
 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar