Efter att ha kommit innanför dörren efter en lång skoldag, genomblöt som en dränkt katt eftersom det regnar, sätter jag mig med dagens Sydsvenskan för att chilla lite. Istället blir jag förbannad. För artikeln i A-delen som har rubriken Skåningar ska förmås bli föräldrar tidigare borde egentligen ha rubriken KVINNOR ska förmås ploppa ut fler barn tidigare för att upprätthålla populationen. För det artikeln till stor del handlar om är att kvinnors fertilitet inte är som ett vin som blir delikatare ju längre det lagras, utan mer som mjölk som blir surare ju längre tiden går. Män däremot är relativt fräscha hela livet, det finns få studier som visar att kvalitén på sperman blir lite sämre, men inga större vetenskapliga belägg.
Att det föds färre barn, och att förstföderskorna blir äldre, det är ju kvinnornas fel. De ska hålla på och utbilda sig. De ska skaffa sig ett bra jobb. De ska etablera sig på jobbet för att kunna göra karriär. Sen har de råd att ta lite ledigt och ploppa ut några ungar. För att citera gynekologen samt chefen för assisterade befruktningar vid RMC, Leif Bungum:
”Att börja tänka på familj när man som kvinna är 35 år är tyvärr inte bra! Kanske får man ett barn, men inte den familj man planerat och önskat.”
”Det behövs 2.1 barn i genomsnitt per familj för att upprätthålla populationen, och det är ganska viktigt när man byggt upp samhället så som vi har gjort i Norden”
Sedan har Sydsvenskan gjort en fin lista där de kartlägger fertiliteten genom åldrarna. Där får vi veta att bland 23-åriga kvinnor blir 90 % gravida inom ett år. Motsvarande siffra bland 36-åringar är 60 %. Dessutom är risken för missfall bland dessa misslyckade gamla nuckor dubbelt så hög som hos de fräscha och pigga 23-åringarna. Efter att ha läst den här artiklen poppar många frågor upp i mitt huvud.
· Visst, det finns en biologisk faktor som gör att män kan bli pappor hela livet, medan kvinnor slutar få mens när de är 50. Men att kvinnorna, trots att deras biologiska klocka tickar fortare för var dag som går, beror deras ovilja på att lägga sig ner och klämma ut en unge faktiskt på en strukturell orättvisa.
· För att göra karriär måste du först och främst skaffa dig en utbildning. Inte det mest optimala att kombinera tentapluggande med ammande och blöjbyten kanske? När du sedan skaffat dig ett jobb måste du som sagt etablera dig på arbetsplatsen för att kunna stiga i graderna, få löneförhöjning med mera.
· Här kommer haken! Som kvinna är detta helt omöjligt att kombinera med barnafödande eftersom du då måste ta ledigt från ditt arbete. Sedan när du kommer tillbaka har du missat två år och ligger hopplöst efter dina manliga kollegor, samt eventuellt de kvinnor som inte lyssnat på sin biologiska klocka. Här kommer en radikal tanke: om kvinnor och män delade lika på föräldraledigheten skulle kvinnorna inte vara de som missgynnades av att föda ett barn. Delade folk lika skulle ju män och kvinnor ta en paus i karriären i lika stor utsträckning!
· Varför vilar detta enorma ansvar att upprätthålla den nordiska populationen på kvinnorna? Ja, det är kvinnor som föder barn, men om man nu är så himla rädd att befolkningen ska minska, varför inte bjuda in alla miljontals flyktingar som finns i världen, alla flyktingbarn och deras föräldrar att bosätta sig här. Frågan om befolkningsminskning blir löst i en handvändning!
· Varför förutsätter folk alltid att alla kvinnor bär någon slags inre längtan, en drift starkare än allt annat, att bli mamma? Och då framförallt biologisk mamma. Har man förlorat sin fertilitet är det kört. Adoption tas inte ens upp som alternativ i den här artikeln.
Fin skuldbeläggning av kvinnor Sydsvenskan! När ska ni skriva en uppmanande artikel riktad till papporna som stoppar sina fruar från att göra karriär genom att vägra ta ledigt från sina jobb och ta hand om deras gemensamma barn?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar