Den här filmen, Prime, eller Nära och Kära som den hette på svenska, gick på tv häromdagen. Uma Thurman spelar en het, frånskild 37-åring som börjar dejta den 23-åriga Bryan Greenberg som visar sig vara sonen till hennes psykolog Meryl Streep. En ganska enkel plot helt enkelt, och en fin film om verkliga människors verkliga känslor. Först handlar det nog mer om att ha det lite kul för paret men sedan börjar känslor väckas. Dock gör de slut. Varför? Uma vill ha barn och börjar känna sin biologiska klocka ticka. Bryan är helt beredd på att göra en bebis med henne för att han älskar henne så mycket, men Uma säger nej. Hon vill inte tvinga honom till det ansvaret.
Här har vi ett par som befinner sig på olika ställen i livet, Uma vill settle down med en lite mini-kopia av sig själv, Bryan vill resa jorden runt och måla sina tavlor. Men varför måste de göra slut för det? Jo, för att det enda sättet de kan tänka sig att leva är enligt den heterotrofa modellen, där de båda bor tillsammans, får barn tillsammans och gör i princip allt tillsammans. Men måste det vara så? Kunde inte Bryan inte ha gjort Uma gravid, och de hade kunnat fortsätta vara tillsammans, men barnet hade Uma kunnat ta hand om tillsammans med sin vänninna och sina bögkompisar som säkert också längtar efter barn. Bryan hade kunnat resa, komma hem och spendera lite tid med sin älskade och resa igen utan att bekymra sig för bebin som blir mycket väl omhändertagen i sin regnbågsfamilj. Så hade ju filmen fått ett lyckligt slut och är det något jag är en sucker för så är det lyckliga slut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar