lördag 28 januari 2017

Allt för dig, bror

Regi och manus Mischa Snicker.

En kortfilm som trots att den gjorts på nästintill nollbudget, har en otrolig nerv, ett fett soundtrack bestånds av originalmusik och en trovärdighet jag inte upplever lika starkt alls när jag kollat på typ Die hard. En historia om droger, kriminalitet och att offra allt för sina vänner som äntligen får berättas ur en kvinnas perspektiv. Mischa Snicker skriver och regisserar fram det hon själv upplevt under uppväxten i Angered. Detta är hennes första film och jag hoppas att hon förtsätter köra på framöver. Ewin Ghaderi är briljant i huvudrollen som Irma, frågar ni mig har vi nästa stora stjärna i skådespelar-Sverige right here.

Läs en intervju med regissören Mischa Snicker och skådespelarna Ewin Ghaderi och Emilio Sánches här.

Tom of Finland

Festivalens invigningsfilm känns väldigt passande med tanke på att GIFF inleddes på Förintelsens minnesdag och Tom of Finland tar sin början just i strider under andra världskriget. Det är både vackert och bisarrt att medan bögar dog i koncentrationsläger så cruisar Touku Laaksonen i parken under mörkläggningstimmarna i Helsingfors.

Från efterkrigstiden till AIDS-epidemien får vi följa Laaksonens liv och konstnärsskap. Riktigt slående med filmen är de snygga miljöerna, jag är väl ingen expert men allt känns väldigt tidstypiskt och äkta. Även castingen är otroligt imponerande, Tom of Finland-männen dyker upp lite varstans i filmen och är PÅ PRICKEN lika konstnärens teckningar.

Toukus resa, från att polisen jagar bögar i parker och på privata tillställningar i Finland (där homosexualitet avkriminaliserades 1971) till ett gay-mecka i San Fransico där alla är hans fans, visar kanske hur konsten banar väg för förändring. För mig som lesbisk väcker det starka känslor, var vi har varit, hur långt vi kommit men också att kampen alltid måste fortsätta. 

Regissören Dome Karukoski nämner under filmteamets presentation på GIFFs invigning hur Laaksonens teckningar skapat samhörighet för personer som tidigare känt sig ensamma om sina begär.  Öppenheten och lusten i teckningarna gjorde att de blev hårt kritiserade under AIDS-epidemien. När reaktionära krafter talar om Guds straff och avhållsamhet svarar Tom of Finland med att en av hans muskelknuttar uppmanar till användning av kondom.


En väl avvägd kombination av biografi och nutidshistoria tycker jag gör Tom of Finland till en sevärd film. Eventuellt hade en kunnat förvänta sig lite mer guy on guy-action i just den här filmen, kanske att den känns lite präktig just i avsaknaden av sexskildringar, men då får en väl vända sig till orginalteckningarna.



torsdag 26 januari 2017

GIFF 2017

Tre filmer (av cirka örtiotusen) jag är sugen på att se under festivalen:

Regisserad av Rojda Sekersöz. You had me at "aldrig har fyra kvinnor tagit så mycket plats i en svensk långfilm!"

Regisserad av Amanda Kernell. Utspelar sig i Sápmi på 30-talet där fjortonåriga Elle Maria utsätts för rasbiologiska och trakasserier. Känns som en plikt att se den, men en plikt jag med glädje åtar mig. 

Regisserad av Barry Jenkins. Film om Chirons uppväxt i ett område i Miami präglat av drogkrig. Han hittar sig själv, blir kär och så. Verkar jättefin. 

tisdag 9 februari 2016

Barash


Den sista helgen på GIFF blev det alltså triss i lesbiska filmer för mig. Den israeliska filmen Barash var sist ut.  En film som var väldigt härlig att se, eftersom den inte problematiserar att vara lesbisk så mycket, utan mer handlar om att vara tonårstjej och hur härligt det är att vara kär.  Är ni känsliga för spoilers kanske ni ska sluta läsa inlägget nu, men kort sagt så kan jag rekommendera Barash starkt!

Huvudpersonen Naama möter nya tjejen Danas blick i de nedklottrade speglarna på skolans toalett. Dana får hänga med Naama och hennes två vänner när de sitter i sin bil och super och knarkar (ja dom knarkar loss i den här filmen) Naama utmanar Dana genom att ragga upp en kille från bilen brevid men det är uppenbart att hon menar något annat mellan raderna.

Som sagt, mycket knark i den här filmen, Naama och Danas första kyss är däremot på lekplatsen innan skolan och första gången dom ligger är det i Danas rum en eftermiddag när dom skolkar. Detta känns som ett medvetet val från regissören och manusförfattaren Michal Vinik sida, att hångla med sin tjejkompis är inte bara en galen grej på fyllan, utan på fullaste allvar och kan likväl ske när man är nykter. Första gången paret har sex känns väldigt realistiskt skildrad, Naama är så nervös att hon börjar skratta och allt är lite tafatt men sen går det väl rätt bra ändå.

När Naama går hem efteråt lyser hon, och jag tror alla vi som haft upplevelsen av att äntligen få vara med en tjej kan känna igen oss. Man är uppfylld av en fantastisk wow-känsla ”Shit det är alltså såhär det ska vara”. Blandat med en slags känsla av ”exklusivitet”, som om man är som en del av en hemlig klubb.  Nästa dag på skolgården vill paret inviga fler i klubben ”So many girls here need us to show them the light. It is our duty, and an important one!” som Dana säger.  Den här känslan av ”lesbisk överlägsenhet” att man fattar hur göttigt det är att vara med tjejer och vill att andra ska inse det också, är något jag saknat att se på film fram tills nu.


En väldigt stärkande film för alla flator och tonåringar som identifierar sig som tjejer, med ytterligare dimensioner där konflikten mellan Israel och Palestina är ständigt närvarande.  Se den!