Tom of Finland

Festivalens invigningsfilm känns väldigt passande med tanke på att GIFF inleddes på Förintelsens minnesdag och Tom of Finland tar sin början just i strider under andra världskriget. Det är både vackert och bisarrt att medan bögar dog i koncentrationsläger så cruisar Touku Laaksonen i parken under mörkläggningstimmarna i Helsingfors.

Från efterkrigstiden till AIDS-epidemien får vi följa Laaksonens liv och konstnärsskap. Riktigt slående med filmen är de snygga miljöerna, jag är väl ingen expert men allt känns väldigt tidstypiskt och äkta. Även castingen är otroligt imponerande, Tom of Finland-männen dyker upp lite varstans i filmen och är PÅ PRICKEN lika konstnärens teckningar.

Toukus resa, från att polisen jagar bögar i parker och på privata tillställningar i Finland (där homosexualitet avkriminaliserades 1971) till ett gay-mecka i San Fransico där alla är hans fans, visar kanske hur konsten banar väg för förändring. För mig som lesbisk väcker det starka känslor, var vi har varit, hur långt vi kommit men också att kampen alltid måste fortsätta. 

Regissören Dome Karukoski nämner under filmteamets presentation på GIFFs invigning hur Laaksonens teckningar skapat samhörighet för personer som tidigare känt sig ensamma om sina begär.  Öppenheten och lusten i teckningarna gjorde att de blev hårt kritiserade under AIDS-epidemien. När reaktionära krafter talar om Guds straff och avhållsamhet svarar Tom of Finland med att en av hans muskelknuttar uppmanar till användning av kondom.

En väl avvägd kombination av biografi och nutidshistoria tycker jag gör Tom of Finland till en sevärd film. Eventuellt hade en kunnat förvänta sig lite mer guy on guy-action i just den här filmen, kanske att den känns lite präktig just i avsaknaden av sexskildringar, men då får en väl vända sig till orginalteckningarna.

GIFF 2017

Tre filmer (av cirka örtiotusen) jag är sugen på att se under festivalen:

Dröm vidare

Regisserad av Rojda Sekersöz. You had me at "aldrig har fyra kvinnor tagit så mycket plats i en svensk långfilm!"

Sameblod

Regisserad av Amanda Kernell. Utspelar sig i Sápmi på 30-talet där fjortonåriga Elle Maria utsätts för rasbiologiska och trakasserier. Känns som en plikt att se den, men en plikt jag med glädje åtar mig. 

Moonlight

Regisserad av Barry Jenkins. Film om Chirons uppväxt i ett område i Miami präglat av drogkrig. Han hittar sig själv, blir kär och så. Verkar jättefin. 

Barash

Den sista helgen på GIFF blev det alltså triss i lesbiska filmer för mig. Den israeliska filmen Barash var sist ut.  En film som var väldigt härlig att se, eftersom den inte problematiserar att vara lesbisk så mycket, utan mer handlar om att vara tonårstjej och hur härligt det är att vara kär.  Är ni känsliga för spoilers kanske ni ska sluta läsa inlägget nu, men kort sagt så kan jag rekommendera Barash starkt!

Huvudpersonen Naama möter nya tjejen Danas blick i de nedklottrade speglarna på skolans toalett. Dana får hänga med Naama och hennes två vänner när de sitter i sin bil och super och knarkar (ja dom knarkar loss i den här filmen) Naama utmanar Dana genom att ragga upp en kille från bilen brevid men det är uppenbart att hon menar något annat mellan raderna.

Som sagt, mycket knark i den här filmen, Naama och Danas första kyss är däremot på lekplatsen innan skolan och första gången dom ligger är det i Danas rum en eftermiddag när dom skolkar. Detta känns som ett medvetet val från regissören och manusförfattaren Michal Vinik sida, att hångla med sin tjejkompis är inte bara en galen grej på fyllan, utan på fullaste allvar och kan likväl ske när man är nykter. Första gången paret har sex känns väldigt realistiskt skildrad, Naama är så nervös att hon börjar skratta och allt är lite tafatt men sen går det väl rätt bra ändå.

När Naama går hem efteråt lyser hon, och jag tror alla vi som haft upplevelsen av att äntligen få vara med en tjej kan känna igen oss. Man är uppfylld av en fantastisk wow-känsla ”Shit det är alltså såhär det ska vara”. Blandat med en slags känsla av ”exklusivitet”, som om man är som en del av en hemlig klubb.  Nästa dag på skolgården vill paret inviga fler i klubben ”So many girls here need us to show them the light. It is our duty, and an important one!” som Dana säger.  Den här känslan av ”lesbisk överlägsenhet” att man fattar hur göttigt det är att vara med tjejer och vill att andra ska inse det också, är något jag saknat att se på film fram tills nu.

En väldigt stärkande film för alla flator och tonåringar som identifierar sig som tjejer, med ytterligare dimensioner där konflikten mellan Israel och Palestina är ständigt närvarande.  Se den!

La Belle Saison

Här kastas vi tillbaka till våren i Paris 1971 och man önskar att man var med på riktigt.  Kvinnokampen står enad och kämpar för aborträtt och preventivmedel. Dock till priset av att andras kamp får stå tillbaka.  Som en kvinna i aktivistgruppen uttrycker det ”I fight for your right to the pill, but my chick won’t fuck me up”. Fast hon sa det på franska då, mycket elegantare, men jag kan inte franska tyvärr. Men detta bitska uttalande passerar, i nästa sekund fortsätter dom trycka flyers, skrattar och stämmer upp i sång. Man pratar ju en del om att vi glorifierar gårdagens kamp, kanske för att deras segrar är enklare att identifiera. Tänk hur lätt det var för suffragetterna att fira när dom vann den kvinnliga rösträtten. Dagens segrar är mer subtila och handlar väl kanske mer om alla gruppers rätt att synas och accepteras. Det är svårt att se förändringar när vi kämpar för att normer och mentaliteter ska förändras, det blir mer abstrakt.

Ja det var en liten utsvävning! Tillbaka till vår huvudperson Delphine, en kvinna som jobbat på sina föräldrars bondgård men nu flyttat till Paris, sveps med i aktivistgruppen. Till en början är det kanske en av medlemmarna Carole som lockar mer än kampen.  Men Delphine kommer igång och kastar kött på abortmotståndare samt befriar en bög från ett sinnessjukhus. Fy fan det var liksom olagligt i Frankrike? 19-fucking-71?!  Delphine lyckas ta sig förbi både Caroles pojkvän och hennes föreställningar om att hon är straight och dom blir ett par.

Strax efter förändras allt. Delphines pappa får en stroke och hon måste ställa upp för sin mamma och åka hem och jobba på gården. Efter lite velande kommer Carole slutligen efter. Men livet på landet är annorlunda. Skilda sovrum och smygande. Från att Delpinhe varit den drivande som inlett förhållandet blir det Carole som tar kommandot och vill att dom ska berätta att dom är ett par. Men hur skulle Delphines mamma ta det?

Jag blev både glad och rörd av den här filmen.  Den är regisserad av en kvinna, Catherine Corsini, som enligt mitt tycke inte internaliserat den manliga blicken.  Sexscenerna kändes genuina och intima, mycket närbilder. Samtidigt fick huvudpersonerna vara roliga och löjliga även när dom var nakna. Finns en väldigt härlig scen när dom springer näck genom en kohage till exempel.  En fin film och ett härligt tidsdokument. Och nu längtar jag som fan till sommaren!

Schau mich nicht so an

Den här filmen såg jag i fredags och den liknar inte något jag sett tidigare. Regissören och manusförfattaren Uisenma Borchu spelar även huvudrollen, den mystiska Hedi. I samma trapp som Hedi bor ensamstående mamman Iva bor med sitt barn Sofia. De får kontakt när Hedi börjar prata med Sofia ute på gården och erbjuder henne en cigarett.  Här börjar en kittlande känsla av ”vafan är det som pågår” som sitter i filmen igenom. Utifrån samtalet mellan Hedi och Sofia utvecklas en relation mellan mamman, barnet och grannen. De tre blir närmast som en familj. Men hela tiden vilar något under ytan, man undrar vem Hedi egentligen är ute efter, Iva, hennes barn eller något helt annat?

Hedi är en otroligt fascinerande karaktär, manipulativ, frispråkig och med en stark sexualitet. Hon är naken i stora delar av filmen, men aldrig ett objekt, undantaget vissa scener där jag upplever att hon leker med den östasiatiska stereotypen om den undergivna kvinnan. Häri ligger en stor del av filmens styrka tycker jag, att den lyckas skildra nakna kvinnor och lesbiskt sex utan den manliga blick. Kanske är det faktumet att Borchu regisserar sig själv som gör att hon helt lyckas undvika sådana klyschiga, sexistiska gestaltningar? Det finns en fantastisk scen när Hedi dragit hem en kille från krogen, de börjar ligga, hon skrattar till. Han frågar vad det är och hon säger ”du har inte knullat så mycket va?”.

När filmen var slut kände jag mig alldeles matt. Vad var dröm och vad var verklighet? Vem är Hedi på riktigt? Direkt efteråt kändes det frustrerande med alla frågor, men när jag åkt hem och käkat tacos och landat lite tycker jag att det var fantastiskt hur uppfylld jag kände mig med frågor och tankar.  En utmanande film att låta sig svepas iväg av.