Sommarvikarie

Nu har jag jobbat kväll i hemtjänsten i sex veckor. Under dessa sex veckor har jag träffat säkert 20-30 personer som då är mina vårdtagare. Vissa har jag träffat flera gånger i veckan och flera gånger varje kväll. Andra har jag bara träffat en gång i typ fem minuter. Vissa välkomnar en in i sitt hem och pratar med en som en gammal kompis redan första gången en kommer. Andra är misstänksamma och reserverade hur många gånger jag än är där. Egentligen är hemtjänsten ett riktigt bisarrt jobb att vikariera i. Oftast går du själv hem till en person som inte känner dig. Sen är du där ett antal minuter. Kanske kommer du tillbaks nästa dag om du får samma schema, kanske inte. Det är ett jobb som kräver att du lär känna din vårdtagare, och för mig känns det som att jag ska sluta precis när det har hänt.

Det bästa är när jag får gå på samma schema under en längre period. Då kan en lära sig att jo jag har tid att stanna och prata fem minuter extra med den här tanten istället för och stressa iväg för att besöket ska ta tio minuter enligt schemat, men jag hinner att det tar 15 minuter. Den här tanten däremot tar dubbelt så lång tid som schemat anger så det får jag räkna med. Den här gubben säger alltid att han inte är hungrig med ställer jag fram två mackor till honom så äter han upp dom med god aptit. Helt enkelt: det är ett jobb som går ut på att lära känna människor, möta dom, se dom och tillgodose deras behov efter bästa förmåga.

Jag skyndar från hem till hem, byter blöja, fixar kvällsmat, ger nattmedicin, tar av stödstrumpor. Vissa snicksnackar en med om klassikern Vädret, andra om aktuella händelser, andra är mer personliga pratar om sig själva och sitt liv, frågar dig om ditt liv.  Så ibland har en tid att fråga hur vårdtagaren mår. Då kanske den är jätteledsen för att den inte längre kan besöka sin bortgångne partners grav. Eller har svårt att sova för att så många tankar snurrar i huvudet. Självklart uppstår en relation mellan mig och vårdtagarna. Nu har sex veckor gått och då är det tack och hej. Alla vårdtagare hinner jag inte säga hej då till, för det är olika rundor varje gång en kommer in i kontoret och jag vet inte vilken runda jag ska gå min sista dag som är idag.

Så ja, det känns lite sorgligt att det är min sista dag, men ganska skönt också för sen är jag fan ta mig leeedig till 31 augusti :))))) Och mina gullegamlingar glömmer jag aldrig,  hoppas dom vet om det.

Serving some vårdbiträde realness brought to you by Malmö stad

Den duktiga flickan fortsätter vara en duktig kvinna

Kollade igenom Svtplay imorse efter ett nåt mysigt och se på till frullen. Hittade inget mysigt. Valde och kolla på programmet "Tidsjakten" i stället.

I första avsnittet av denna serie får vi träffa Helene och Rickard med två barn och varsitt, verkar det som, högpresterande jobb . Dom pratar om att kidsen ska hämtas och lämnas och spela matcher hela helgen och med jobbet och egen träning osv så blir det ju väldigt stressigt. Då tänkte jag okej vad är det här för heterosexuellt mysande med folk med lyxproblem? Låt era barn ha en aktivitet istället för tre olika så blir det inte lika stressigt liksom.

Men sen går tidsexperten Petra Brask in och snackar med mamma Helene. Helene visar sig jobba 10 timmar per dag, inte 8 som hon trodde. Sen när hon kommer hem hjälper hon barnen att packa väskor och ta sig till träningen, läser läxor med dom och plockar undan deras skor i hallen. Hon lägger ungefär en och en halv timme per dag på att träna. Sen svarar hon på lite jobbmejl innan hon går och lägger sig. Helene upplever att hon har börjat glömma saker, hon har åkt från huset utan hemnycklar till exempel. Hennes pappa har gått bort, hon har haft mycket på jobbet och när hon drabbades av lunginflammation var hon hemma från jobbet tre dagar. Petra säger Helene nu är det dags att ta tag i det här på riktigt.

 Helene svarar att ja det kanske är dags att tänka om

"men samtidigt vill jag inte vara en medelmåttig duktig flicka"

Jag känner så mycket när jag ser det här programmet. Helene, jag och många medsystrar med mig, vet precis hur du känner. Sen känner jag såhär: Rickard vafan håller du på med? Visst, i det här programmet är huvudpersonen Helene och kanske Rickard gör lika mycket och är lika stressad? Men det känns inte så troligt när vi senare i programmet får se Petra Brask introducera en övning. När den ena partnern ser att den andra känner sig stressad ska den med hjälp av ett tecken visa att nu hjälper jag dig, backa från det du håller på med så tar jag över. Rickard föreslår att tecknet ska vara en liten prydnadsdrake eftersom Helene inom familjen kallas Draken. Nu sp¨nar jag fritt vidare om detta smeknamn. Jag tänker mig att när Helene står ensam med allt skit, hallen är full av skor, hjärtat är fullt av smärta efter en bortgången förälder, hjärnan är fylld av tankar om att prestera på topp på alla områden och strax ska dom iväg på match och ingen hjälper henne, då blir hon nog jävligt frustrerad. Kanske skriker hon rakt ut. vad händer då? är det någon som sätter henne i soffan och ger henne fotmassage? Nä, hon blir kallad för Draken.

Du är inte lika mycket värd, men du ska behandlas bra

Dagen efter valet googlade jag Sverigedemokraterna och läste om deras ”familjepolitik”. Jag kände att jag var tvungen att läsa själv och med mina egna ögon se vad det stod. Dom vill inte att min flickvän och jag ska kunna bli föräldrar tillsammans. Dom vill att det ska vara upp till varje enskild trosförsamling att avgöra om det känns okej att vi gifter oss där. Samtidigt skriver dom att det är förfärligt ifall vi trakasseras eller förföljs. Du ska inte ha samma rättigheter, men du ska samtidigt inte behandlas sämre än någon annan? Att förespråka att en homosexuell individ inte ska ha samma rättigheter som en heterosexuell är en form av trakasseri i sig och dessutom ett extremt konkret sätt att säga att en människa inte är lika mycket värd som en annan människa. Om en person trakasserar en annan person på grund av hens sexuella läggning är det förfärligt och ska bestraffas hårt tycker dom. Samtidigt som det är okej att trakassera homosexuella i lagstiftningen? Nej, jag tror ni alla förstår att det inte funkar att ta ifrån en viss grupp av människor deras rättigheter och sedan säga att de ska behandlas som alla andra.

Här är viktiga texter, om SDs valresultat och vad det innebär, som ni kan läsa om ni inte redan gjort det.

Judith Kiros i Bang

Amat Levin, Nöjesguiden

Puoran Djampour, Al-tid

Behrang Miri, City

Att räkna människor

Måndagen efter valet fick jag ett sms av min vän Hanan: 

Även om en känt på sig att valresultatet skulle bli såhär, känt bruna vindar av nazism, fascism och nationalism blåsa över Europa är ett resultat alltid ett resultat. Till skillnad från en känsla är en siffra, konkret svart på vitt, något som ger en möjlighet att börja räkna. Räkna människor omkring sig och räkna vilka som är ett hot mot ens existens.

Igår var jag och fikade med Hanan och Dunia. Hanan berättade om ögonblicket då svts vallokalsundersökning presenterades, kvällen den fjortonde september. Hon och hennes mamma satt framför teven när SDs siffror lästes upp. Hanan blev förbannad. Hennes mamma sa ”men det är ju ändå deras land, dom måste få göra som dom vill.” Hanans mamma har bott här i 29 år.

Halloj igen

Asså shit hela sommaren bara gick o jag knackade inte ett dugg på tangenterna :( Här kommer en sammanfattning på min sommar: cyklade och åkte bil fram och tillbaka mellan mina vårdtagare på kvällarna, chillade resten av tiden. Ska inte ljuga, det är skönt att pausa ibland från bloggen MEN det är också dumt för det byggs upp en prestationsångest inom mig som är av typen "nu när jag inte skrivit på evigheter måste jag komma med något riktigt bra". Men så idag kände jag skit samma, det är val imorgon och jag ska faktiskt föreställa feministisk bloggare. Så jag vill uppmana alla som kan rösta att tänka feministiskt när ni gör det, tänk på dina medmänniskor, tänk intersektionellt. Jag röstade på F! det kändes skitbra att kunna rösta för regeringsskifte, minimalt inflytande för SD och med hjärtat på samma gång. Så nu är det spänninghuvudvärk pga konstant sammanbitna tänder av nervositet fram till söndagkväll.

Här är jag när jag förtidsröstade jag igår! Puss

PS Alltså hej alla som skrivit så gulliga kommentarer, tack Sofia, Rebecca, Calleism, anonym så fina ni är! <3 <3 <3

Hemma från semestern

Ojojoj vad det va fint på Lesbos kolla här:

Fina stränder, god mat, vacker miljö, vad mer kan en önska? Jo, såklart lesbisk stämning. Det fanns ingen sådan stämning, i alla fall inte i byn där vi var som hette Molyvos. Vi körde aldrig till Sapfos hemby Skala Eroussos kanske hade det varit bättre där men men. Nä överallt kryllade det av heterosexuella par, såg sammanlagt tre stycken möjliga flatpar dvs två kvinnor som semestrade tillsammans men dom visade inget öppet gullande så svårt att säga. Det var jobbigt att hela tiden läsa av stämningen, släppa Malins hand om några gubbar stirrade lite väl länge, simma ut en bit i havet innan vi vågade pussas, scanna av stranden och tänka vilka av paren som kanske var homofoba och vilka som var snälla. Vad tänker en egentligen ska hända? Svårt att säga. Rädslan och oron är väldigt diffus, för samtidigt som en vet att det sker hatbrott och misshandel, någon kan ropa efter en, någon kan slå en, så tänker en att nää det kommer inte hända, inte här, inte nu. Men rädslan och oron finns där ändå, dom finns i det lilla frågetecket. Det kommer inte hända. Inte här? Inte nu?

Först så inser en kanske inte vad en upplever. När ens partner ska pussa en på stranden kanske det kommer en miniklump i magen som en inte vill låtsas om eller granska. En vill inte vara rädd. Men så kommer en hem till hotellrummet och först då kanske en känner att något släpper. Knuten i magen löser upp sig, när en ger varandra en puss, en kram, en kärleksfull blick så kommer ingen oroskänsla efteråt. Då förstår en att något känts fel hela dagen.

Det är viktigt att veta att en får vara rädd. Det är inget svek mot ens partner, det är omvärlden som sviker er. Det är viktigt att prata om rädslan. Det är viktigt att en pratar om de oskrivna regler som en börjar rätta sig efter. Kommer det någon mot oss på kvällen i en gränd, då släpper vi varandras händer. Är det ett skränigt gäng av tonårskillar i vattnet bredvid oss, då struntar vi i att pussas. Om någon frågar oss om vi är systrar (vilket hände några gånger) då svarar vi inte "no, we're together" utan bara "no". För sådana regler sätter en ofta upp med sin partner i ett tyst samförstånd, för även om det gör ont att släppa den andras hand gör det inte lika ont som tanken på ett utdelat glåpord eller slag som eventuellt skulle kunna ske. Fast det hade ju inte hänt? Inte här? Inte nu? Eller?

Den enda uppenbart lesbiska stämningen vi lyckades stöta på under resan var den här kylskåpsmagneten med Sapfo

Nu sitter den på vår kyl som en fin souvenir från en resa som på många sätt var underbar men också jobbig. Självklart kan det kännas jobbigt att vara öppet lesbisk i Sverige också. Men här har en ändp sina vänner och sin familj. En vet vilka en ska kontakta om något händer. Borta på semester i ett annat land var känslan av att vara utelämnad större. Jag undrar var vi åker nästa gång.

Semester semester

Idag åker Malin och jag på en veckas charter till ja gissa tre gånger Lesbos såklart :))))) Ha en fin vecka ni med!

Throwback till vår semester förra sommaren som var fyra dagar på Gotland