#landetekomjölk

Arlas senaste kampanj featuring ett av Sveriges lesbian powercouples: Anja och Filippa inklusive deras lilla baby.

Hashtagg landet ekomjölk. Arla gör en tillbakablick och jämför Sverige nu med hur det var för 24 år sedan. Sedan presenterar Arla sitt case: i Sverige har försäljningen av ekomjölk ökat mest i världen de senaste tjugo åren. Detta kopplar dom på ett otroligt långsökt vis ihop med andra positiva förändringar i samhället som skett under denna tiden (Om en ökad försäljning av komjölk är positiv lämnar jag öppen för diskussion) och menar att Sverige idag är ett öppnare och mer tolerant land.

Jag fattar kopplingen, hashtags är en ny grej, likes är en ny grej, att fota av din frukost är en ny grej. Det är trendigt att vara hälsosam och ekologisk. Det kan en ju mycket väl koppla samman med en ökande försäljning av ekologisk mjölk och ekologiska produkter i allmänhet för den delen. I dessa dagar av klimatkaos och global uppvärming och gifter som dödar plantagearbetare kan en känna sig som en bättre människa när en handlar ekologiska produkter i affären. I ens egna privata lilla universum är det ganska skönt o tänka att en gör skillnad även om det såklart är en piss i Missisippi.

Hursomhelst tillåt mig gå igenom tre påstående Arla framför i sin reklamfilm.

För tjugo år sedan var det viktigare vad människor hade för ursprung än vad maten hade för ursprung.

Eftersom jag var två år för tjugo år sedan och är vit kan jag inte riktigt uttala mig om den rasistiska stämningen i samhället och jämföra nu och då.  Men kollar vi bara på det partipolitiska läget så satt Populistiska partiet  och främlignsfientliga Ny demokrati  i Sveriges riksdag 1991-1994. Men ursäkta nu är det tjugo år senare och SD är ju för fan tredje största partiet än nu? Not much framsteg om du frågar mig. Alla ledarsidor snackar om hur mycket flyktingar Sverige tål. Tiggaren utanför mitt Hemköp har börjat skriva på sin skylt att han är en svensk hemlös för att understryka skillnaden mellan honom och EU-migranterna.  Så, vi kanske börjat kolla av ursprunget på maten mer men Sverige är fortfarande ett strukturellt rasistiskt samhälle, där människors härkomst är allt annat än oviktig när en söker jobb, bostad eller asyl.

För tjugo år sedan var Sverige ett land utan mammor på höga poster och pappor som stannade hemma.

Kan ni på Arla snälla visa mig statistiken. Hur många fler mammor finns på ”höga poster” idag än för tjugo år sedan? Och mängden barnaledighet som tas ut av pappor- still katastrofal. Alla som vill kan gå in på SCBs hemsida och kolla. Visst 1995 var fördelningen i uttag av föräldrapenning att 90% togs ut av kvinnorna och 10% av männen, 2014 var fördelningen 75-25 istället. Så det är en förbättring men inget att hurra för tycker jag. Det är inte som att inga pappor tog ut föräldraledighet 95 och helt plötsligt gör alla det, och låter mammorna i det heterosexuella parförhållandet klättra högt på kariärrstegen, vilket Arla för det att låta som. 

Ersatta dagar för vård av barn 1974-2014
Antal dagar i 1 000-tal och könsfördelning (%)
År	Föräldrapenning					Tillfällig föräldrapenning
	Antal		Könsfördelning			Antal		Könsfördelning
			Kvinnor	Män				Kvinnor	Män
1974	19 017		100	0		689		60	40
1980	27 020		95	5		3 042		63	37
1985	33 193		94	6		4 156		67	33
1990	48 292		93	7		5 731		66	34
1995	47 026		90	10		4 890		68	32
2000	35 661		88	12		4 403		66	34
2005	42 659		80	20		4 421		64	36
2006	43 483		79	21		4 957		63	37
2007	45 291		79	21		4 571		64	36
2008	47 260		79	21		4 664		64	36
2009	47 839		78	22		4 489		65	35
2010	49 719		77	23		4 657		64	36
2011	50 284		76	24		5 044		64	36
2012	50 778		76	24		4 959		64	36
2013	51 448		75	25		5 718		63	37
2014	53 267		75	25		5 920		63	37
Källa: Försäkringskassan
Definition:
Ersättningsdagar i samband med barns födelse eller adoption samt kontaktdagar ingår inte.
Fr.o.m. 1995 periodiseras statistiken till det år då utbetalningen gjordes.

För tjugo år sedan var det inte självklart att två människor som älskade varandra kunde skaffa barn ihop.

Nä, men är det så självklart nu då? Jag som lesbisk måste till exempel vara gift med min flickvän för att vi ska kunna skaffa barn ihop. Medan en cistjej och en ciskille som bekant om dom ligger med varandra kan bli föräldrar ihop över en natt just like that.

Sen om vi går in på den rent emotionella biten som inte har något med lagstiftning att göra. Att det är självklart att två människor som älskar varandra kan skaffa barn ihop illustreras av en mysig bild på Anja, Filippa och deras lilla gullunge. Men ni som lyssnat på Anjas sommarprat vet att hon och Filippa kämpat som fan med att få varandra, dom var liksom vänner hur länge som helst innan dom vågade erkänna sina känslor för varandra. För så svårt är det att vara lesbisk i Sverige idag.

Det Arla gör i den här kampanjen är alltså att dom kopplar samman de positiva förändringar som skett i samhället genom kamp, aktivism och lagstiftning, med sin produkt. Att koppla ihop två strömningar som enligt mig är helt oberoende av varandra: framgångar mot ett mer jämlikt samhälle och drickning av ekomjölk, skapar en möjlighet för konsumenten att känna sig som en god och medveten människa. Att köpa ett paket Arla i affären blir lika med att visa att en är för HBTQ-personers mänskliga rättigheter. Jag bryr mig, jag tar ställning. Det skapar en falsk förnöjsamhet hos konsumenten.

 Det finns få saker som är så provocerande som när Arla nöjt konstatera att det är bättre nu än förr när det finns människor som kämpar för sina liv och sin rätt att existera och att få vara den dom är varje dag. De förändringar som faktiskt sker har ju inte kommit för att folk suttit och rullat tummarna och känt förändringens vindar helt plötsligt komma blåsandes. Och jag tror alla kan vara överens om att det som ger en kraft att gå ut och kämpa inte är ett glas ekologisk mjölk.

Chef's table

För mina fellow food-nörds kan jag tipsa om dokumentärserien Chef’s table som finns på Netflix. Okej, tyckte egentligen bara ett avsnitt var bra, det som handlade om Niki Nakayama. Niki, du är min idol. Ingen i hennes familj ville att hon skulle starta en restaurang, många misstrodde henne förmåga att ens laga mat för att hon är kvinna,  men hon stod på sig. Öppnade en sushi-restaurang i LA som gick skitbra. Familjen var glada och nöjda för att cashen rullade in men Niki trivdes inte. Hon tyckte sushi var tråkigt och ville laga mat som var mer ”henne”. Så trots att alla var emot det sålde hon restaurangen och öppnade en Kaiseki restaurang istället. Fast hon är så jävla chefig och lyckats att motbevisa alla är hon så jävla fin och ödmjuk. Hon känner ett enormt ansvar för att varje gäst ska bli nöjd, komponerar individuella menyer, sparar vad alla gäster ätit tidigare enligt Kaiseki-traditionen och försöker få in så mycket kärlek som möjligt i varje anrättning.

Så jävla fattigt med hennes brorsa som velat starta egen restaurang men misslyckats, men han kan inte vara glad för sin syrras skull. Nej nej. ”vi har olika intressen” säger han och flinar hånfullt. Sen är det så tradigt att Nicki varje kväll på restaurangen drar för luckorna i köket ut mot restaurangen, för att hon inte vill låta gästernas upplevelse påverkas av eventuella fördomar mot att hon skulle vara kvinna. En blir jävligt förbannad för all skit hon får stå ut med, men också glad för hon driver en fantastisk o helt unik restaurang och jobbar ihop med sin fru och dom är så pass gulliga mot varandra o ett riktigt kreativt dreamteam. Så se detta tycker jag! glad fredag!

Sommarvikarie

Nu har jag jobbat kväll i hemtjänsten i sex veckor. Under dessa sex veckor har jag träffat säkert 20-30 personer som då är mina vårdtagare. Vissa har jag träffat flera gånger i veckan och flera gånger varje kväll. Andra har jag bara träffat en gång i typ fem minuter. Vissa välkomnar en in i sitt hem och pratar med en som en gammal kompis redan första gången en kommer. Andra är misstänksamma och reserverade hur många gånger jag än är där. Egentligen är hemtjänsten ett riktigt bisarrt jobb att vikariera i. Oftast går du själv hem till en person som inte känner dig. Sen är du där ett antal minuter. Kanske kommer du tillbaks nästa dag om du får samma schema, kanske inte. Det är ett jobb som kräver att du lär känna din vårdtagare, och för mig känns det som att jag ska sluta precis när det har hänt.

Det bästa är när jag får gå på samma schema under en längre period. Då kan en lära sig att jo jag har tid att stanna och prata fem minuter extra med den här tanten istället för och stressa iväg för att besöket ska ta tio minuter enligt schemat, men jag hinner att det tar 15 minuter. Den här tanten däremot tar dubbelt så lång tid som schemat anger så det får jag räkna med. Den här gubben säger alltid att han inte är hungrig med ställer jag fram två mackor till honom så äter han upp dom med god aptit. Helt enkelt: det är ett jobb som går ut på att lära känna människor, möta dom, se dom och tillgodose deras behov efter bästa förmåga.

Jag skyndar från hem till hem, byter blöja, fixar kvällsmat, ger nattmedicin, tar av stödstrumpor. Vissa snicksnackar en med om klassikern Vädret, andra om aktuella händelser, andra är mer personliga pratar om sig själva och sitt liv, frågar dig om ditt liv.  Så ibland har en tid att fråga hur vårdtagaren mår. Då kanske den är jätteledsen för att den inte längre kan besöka sin bortgångne partners grav. Eller har svårt att sova för att så många tankar snurrar i huvudet. Självklart uppstår en relation mellan mig och vårdtagarna. Nu har sex veckor gått och då är det tack och hej. Alla vårdtagare hinner jag inte säga hej då till, för det är olika rundor varje gång en kommer in i kontoret och jag vet inte vilken runda jag ska gå min sista dag som är idag.

Så ja, det känns lite sorgligt att det är min sista dag, men ganska skönt också för sen är jag fan ta mig leeedig till 31 augusti :))))) Och mina gullegamlingar glömmer jag aldrig,  hoppas dom vet om det.

Serving some vårdbiträde realness brought to you by Malmö stad

Den duktiga flickan fortsätter vara en duktig kvinna

Kollade igenom Svtplay imorse efter ett nåt mysigt och se på till frullen. Hittade inget mysigt. Valde och kolla på programmet "Tidsjakten" i stället.

I första avsnittet av denna serie får vi träffa Helene och Rickard med två barn och varsitt, verkar det som, högpresterande jobb . Dom pratar om att kidsen ska hämtas och lämnas och spela matcher hela helgen och med jobbet och egen träning osv så blir det ju väldigt stressigt. Då tänkte jag okej vad är det här för heterosexuellt mysande med folk med lyxproblem? Låt era barn ha en aktivitet istället för tre olika så blir det inte lika stressigt liksom.

Men sen går tidsexperten Petra Brask in och snackar med mamma Helene. Helene visar sig jobba 10 timmar per dag, inte 8 som hon trodde. Sen när hon kommer hem hjälper hon barnen att packa väskor och ta sig till träningen, läser läxor med dom och plockar undan deras skor i hallen. Hon lägger ungefär en och en halv timme per dag på att träna. Sen svarar hon på lite jobbmejl innan hon går och lägger sig. Helene upplever att hon har börjat glömma saker, hon har åkt från huset utan hemnycklar till exempel. Hennes pappa har gått bort, hon har haft mycket på jobbet och när hon drabbades av lunginflammation var hon hemma från jobbet tre dagar. Petra säger Helene nu är det dags att ta tag i det här på riktigt.

 Helene svarar att ja det kanske är dags att tänka om

"men samtidigt vill jag inte vara en medelmåttig duktig flicka"

Jag känner så mycket när jag ser det här programmet. Helene, jag och många medsystrar med mig, vet precis hur du känner. Sen känner jag såhär: Rickard vafan håller du på med? Visst, i det här programmet är huvudpersonen Helene och kanske Rickard gör lika mycket och är lika stressad? Men det känns inte så troligt när vi senare i programmet får se Petra Brask introducera en övning. När den ena partnern ser att den andra känner sig stressad ska den med hjälp av ett tecken visa att nu hjälper jag dig, backa från det du håller på med så tar jag över. Rickard föreslår att tecknet ska vara en liten prydnadsdrake eftersom Helene inom familjen kallas Draken. Nu sp¨nar jag fritt vidare om detta smeknamn. Jag tänker mig att när Helene står ensam med allt skit, hallen är full av skor, hjärtat är fullt av smärta efter en bortgången förälder, hjärnan är fylld av tankar om att prestera på topp på alla områden och strax ska dom iväg på match och ingen hjälper henne, då blir hon nog jävligt frustrerad. Kanske skriker hon rakt ut. vad händer då? är det någon som sätter henne i soffan och ger henne fotmassage? Nä, hon blir kallad för Draken.